få saker är för mig så frustrerande som att vara sjuk. Som nu. En riktigt rejäl duktig satans sommarförkylning har attackerat mig och tvingat mig i reträtt. Det började i torsdags och bröt ut ordentligt i fredags för att sedan däcka mig på fredagskvällen med en öm hals, såriga lungor och feber. det jag först trodde var allergi visade sig vara en elak förkylning och nu sitter jag här på en söndag och kan inte göra speciellt mycket. Så otroligt frustrerande. Jag gillar inte alls den begränsningen sjukdomen innebär. För att bara sitta ned och ta det lugnt fungerar väl en stund men när jag sedan tittar mig omkring och ser allt stök runt om kring mig så kryper det i kroppen. Jag liksom bara måste. Som Alfons Åberg liksom.

Jag ska bara.

Så börjar jag lite försiktigt, tänker att det gör väl ingenting om jag bara plockar undan denna högen, dammsuger köket, målar en sida på hyllan. Det är ju inte så ansträngande. Eller? jag ska bara…

sedan så står jag där med rollern i handen och svettas som en gris. Känner mig skakig av all extra bricanyl och svär sakta för mig själv. Hur jobbigt kan det vara egentligen? varför kan jag inte bara göra detta lilla utan att kroppen skall protestera.

Och ja – jag vet att det talar emot allt jag står för på jobbet, alla sunda förnuft om hur man skall göra för att bli frisk och när man skall lyssna på sin kropp för att den inte tillslut skall slå dig i huvudet med en klubba för att få dig att fatta.

Men jag avskyr känslan av begränsning som sjukdomen medför. Känslan av att inte kunna och orka det jag vill. Frustrationen gör mig deppig.