vissa dagar saknas det mer än annars. Speciellt när man av en händelse ramlar in på sådant som betytt något. Som fortfarande känns i hjärtat liksom. Jag är sämst i världen på besvikelse och förlåt. Sårar man mig av någon anledning har jag så otroligt svårt att komma förbi det även om jag inget annat önskar. Det sitter som en djup tagg i mig som fortsätter stickas om och om igen och jag vet inte hur jag skall få bort den.

Troligtvis är det mycket gamla händelser som spökar och gör att det inte bara går att sopa saker under mattan eller ens ut genom dörren och gå vidare ens när jag vill göra det. Det är som om jag blir ett litet sårat barn igen som gömmer mig i garderoben och inte kan lita till ett förlåt utan är säker på att personen skall såra mig om och om igen vilket har hänt mig förr. Jag har försökt glömma och förlåta vilket lett till mer sårade känslor, personangrepp och polisanmälan. Efter det krävs det mycket för att överbevisa mig att man inte vill mig illa om och om igen. Kanske fånigt.

Jag vet.

Men det är förbannat svårt att programmera om sig.  När man blivit sviken förr krävs det en hel del.

Ändå finns det människor som sårat utan att de kanske ens har förstått att de gjort just det. Som säkert inte förstår varför jag dragit mig undan förskrämt i garderoben. Till dessa önskar jag att jag kunde förklara men jag kan inte. Det finns ingen logik i rädsla eller minnen av svek som sitter som knivar i själ och hjärta. Förlåt för att jag inte kan förklara. För att jag drar mig tillbaka och tystnar. Jag vet inget annat. Kan inget annat. När det gör ont och påminner om det som var gör det för ont. Paniken slår sönder bröstkorgen inifrån.

Jag önskar att det vore lättare att lära känna folk som vuxen. Komma nära på det sättet man gjorde som barn eller på djupet som man gjorde i tonåren. Gemenskapen när man hade små barn eller studerade.  Jag saknar den där bästavännerkänslan. Den kommer inte nu längre och inte lika djupt. Men jag är den jag är och även om jag skulle önska kommer jag alltid vara den jag är.