Påväg upp i trappan stannar jag till. Stannar framför fotografierna på barnen, mig själv, maken, familjen och det på min morfar och mig själv som bebis. Jag ser hur han håller mig ömt i sina armar och gör en vyssjande grimasch. Smärtan flashar genom kroppen . Saknaden är så påtaglig fast det gått flera år kan jag inte förstå att jag aldrig mer får träffa sig i din fysiska gestalt som min morfar. Att jag aldrig mer ska få hålla din hand. De var alltid så mjuka. Aldrig mer få höra din röst. Även om inget var osagt så saknar jag sig så att det finns ett hål inom mig. Fortfarande lika starkt.