varje år ser jag fram emot den, längtar, föreställer mig hur det skall vara. Drömmer mig bort om lata dagar, besök på stranden och långa varma kvällar med vin, skratt och god mat. Jag längtar med hela min själ efter den.  Semestern. Först är den så långt borta. Sedan så kommer den och det är en pirrig lycka. Så mycket ledighet som ligger framför mig som ett löfte. De första dagarna är jag alltid så där ruggigt effektiv. Påbörjar stora projekt och sliter hårt. Tycker nästan att jag inte får tillräckligt gjort.
Sedan händer det något. Det går segare. Ingenting fungerar riktigt som det gjort innan. Det går flera dagar utan att något vettigt blir gjort precis som om jag inte orkar att ta  mig för någonting alls. I den fasen är jag nu och det är superfrustrerande. Jag vill få saker gjorda men liksom fastnar i mitten. Inget blir färdigt och allt blir rörigt. Men jag vet att det bästa är att bara slappna av och låta det bero ett tag. Det är ju så här som jag fungerar. Det är okej att ha lata semesterdagar. Det måste få vara okej.