Jag känner mig uttänjd. Så där till bristningsgränsen som man bara är när man har fått för mycket att jobba med och för lite tid för att göra jobbet på. Fast i detta fallet är det inte arbete det handlar om utan känslor. Det har varit mycket på sista tiden att förhålla sig till och uppenbarligen inte tillräckligt med tid att bearbeta det.

Sedan i juni när min pappa var med om en motorcykel olycka och fram tills nu i slutet av augusti / början på september så har jag nästan mötts av den ena påfrestande känslomässiga saken efter den andra. För tre veckor sedan fick pappa besvär med en envis radikulit. För er som inte vet vad det är så är det en nervrotsinflammation som i pappas fall sitter i höften och gör att han inte kan gå utan kryckor och i början hade sådana smärtor att han inte var min starka trygga pappa längre. Det är så otroligt känslomässigt påfrestande och hela tiden fyllt med oro.

Hur mycket orkar man? Jag känner nånstans att jag är närmare min gräns än vad jag har lust med. En psykolog sa en gång till mig att jag inte är den typen som går in i väggen, har för många strategier för det. På sätt och vis kan jag hålla med henne, jag bryter ihop och sedan biter jag ihop och går iväg. Men det finns en risk med det också. Då tänker jag att risken är att man på så vis går för långt. Att genom att ignorera sig själv och hela tiden bara gå vidare med det gnagande onda inuti tror jag innebär nånstans att risken för en fullständig kollaps är större. Dvs man går inte in i väggen utan den dagen det verkligen är nog så går jag i graven istället. Absurd tanke kanske. jag vet inte. Jag vill bara få det att sluta .
men jag vet inte hur