Ingenting alls.

Hjärtat slår lite hårdare. Inte tillräckligt för full panik men så pass mycket mer att det känns som om det sitter mer utanpå än inuti kroppen. Det kliar i benen, som myrkrypningar man inte får bort med massage eller genom att röra sig. Rastlösheten driver mig framåt. Jag är inte redo att sova men inte i form för mycket annat heller.

I min ångest bor inget vackert eller kreativt. Inget djupt eller konstnärligt alls, det är bara svart och jobbigt.

Där finns bara jag och tankarna.

Tankarna som vandrar fram och tillbaka och inte ger mig någon ro. Så länge paniken inte har dragit över mig, vilket den sällan gör numera,  kan jag fortfarande fungera.  Men det är inte mycket mer än så. Jag har inget tålamod, tappar ord och bokstäver, känner stickningar i händer och fingrar vilket gör mig klumpig.

Det finns det som kan se det vackra i sin livsångest. I min finns inget sådant. Den är bara rå och brutal som inte väcker någon lust att göra någonting alls, varken gott eller ont.

Ändå kan jag se klarare genom mina känslor och tankar nu än någonsin förr. Den panik som infinner sig när världen inte längre är som önskat eller förväntat är ingenting annat än existensiell överlevnadsångest. I dagens samhälle inget som vi längre har speciellt mycket nytta av.

Luften känns liksom tyngre att andas. Bröstkorgen större och vidare så som att inga djupa andetag i världen kan någonsin fylla ut den tillräckligt. Jag fryser och svettas liksom samtidigt. Rastlösheten tynger mig.  Ett inlägg jag skriver försvinner i cyberrymden och jag fullständigt bryter ihop inuti.  Jag andas djupare och djupare. Upprepar för mig själv att ångest är bara ångest och ingenting farligt.

Men fan vad jag önskar att jag var någon annan.  Någon ytligare. Utan alla dessa känslor inuti som inte alltid ryms i själ och hjärta.