Vi människor föds visserligen ensamma in i den här världen men i varje fas av livet söker vi oss till andra för att skapa vår flock som består av de människor som står oss nära och de som dedikerat sitt liv till oss. Det är föräldrar, barndomsvänner, studiekamrater, förälskelser , arbetskamrater, äkta hälfter, soulmates, barn , bekantskaper, älskare och alla andra. Personer som faller in och ur vår livs olika sfärer och kommer att betyda olika mycket för oss. Jag har alltid haft svårt att acceptera att detta innebär att människor försvinner då det ofta gör så förbannat ont. När människor kommer och går ur livet kan saknaden och sorgen bli mig övermäktig . För det är just det som det är. Sorg . Förlust. Saknad .

Ibland känns det så oerhört starkt denna sorg och saknad att det är en övermäktig tanke att våga släppa in människor i sitt hjärta igen.
När min morfar försvann av hög ålder och att han var färdig med livet var det så tungt att det ländes som om mitt hjärta svartnade och skrumpnade ihop.

Mitt sätt att hantera saknad är ofta att gå in i mig själv. Jag orkar inte söka andras sällskap då paniken och sorgen sköljer över mig. Jag renoverar istället. Numera tillåter jag mig själv att gå om i känslan ett tag. Men jag försöker att begränsa den. Tillåter den finnas ett tag. En halvtimme i taget.accepterar att den finns. Sedan klipper jag. Väljer att aktivera mig. Göra nått annat. Jag måste helt enkelt.

Idag saknas det någon i vår lilla familj. Och jag måste hantera det. Men just nu vill jag inte prata om det för då syns det inte lika mycket. Och som alla vet. Syns inte – finns inte.

Kanske inte helt Sannt men viktigt att försöka leva vidare på bästa möjliga sätt.