Augusti slog över till september och nu är det inte bara höstväder utan även höstligt på riktigt. September är för mig en av årets värsta månader med  avstampet ifrån sommar och ledighet rakt in i kaklet med stress, skolstarter, föräldramöten och alla möjliga kickoffer på jobb, skola och alla möjliga klubbar och fritidsaktiviteter. Jag hinner inte med. Orkar inte. Går in i mig själv och blir deppig rent av. Mörkret lägger sig snabbare på kvällen, löven lämnar träden och det blir kallare ute.

Veckorna rinner förbi, tiden flyger iväg men ändå räcker jag aldrig riktigt till hur mycket jag än sträcker ut mig på alla håll och kanter. Kanske det är så att vara kvinna, mamma, barnmorska, vän och fru. Man kanske aldrig riktigt skall räcka till? Jag vet inte och det har inte hjälpt att jag har funderat över det de sista 3-4 åren. Hur man nu får livet att gå ihop.

Egentligen har jag ingenting alls emot mörkret som kommer och sänker sig över allting. Jag drar mig bara längre in i min borg och tänder fler ljus. Det känns helt okej att kura in sig hemma. Tids nog vänder det mot ljuset igen. Det är faktiskt inte så långt borta.