I snart ett år har hon spelat vår lilla loppa . Spelat med både tårar och skratt. Lekt med bollen och gråtit över missar. Idag sitter jag och tittar på henne ännu en tidig lördagsmorgon när jag hellre legat kvar i sängen. Är jag hemsk som säger så? Måste man älska alla grejer ens barn gör eller räcker det att men älskar barnet?

Jag har aldrig varit sportintresserad. Aldrig någonsin. Fotboll minst av allt. Så det var ju inte med någon större lycka jag anmälde barnen till träningar. Men jag har älskat vad det gjort för sonen. Från osäkerheten över flytten hit till en trygg och glad kille som är del av något större. Dotterns intresse är mer tveksamt. Hon verkar mer tycka det är roligt med lekarna med bollen men jobbigt att springa. Som sin mor kanske?