vilken väg som är rätt, inte känna något stöd i frågan utan bara en klyfta som blir starkare och djupare. När man inte känner att backupen längre finns. Det gör ont inuti. Det spränger och pockar på, blir svårt att andas, luften tar slut. Inte ens en lång promenad mitt i natten kan skingra tankarna utan bara gör att benen möjligtvis blir tröttare och att kroppen blir varmare. Det är fortfarande tungt att andas.

Vi står så långt ifrån varandra du och jag. Så långt som man bara kan komma utan att kriga. Det verkar omöjligt att komma närmare än så här. Du vill inte se, inte lyssna eller höra. Jag orkar inte prata mer. Eller närma sig för den delen.

Som om någonting inuti frös till is och inte längre gick att nå.

jag vet inte om jag vill leva så. Det är inte rätt mot någon.