Min farmor har fött fem barn. Fem pojkar. Hon var 18 år när min pappa föddes och 25 när hon fått den sista av pojkarna. Av dessa fem har hon flera barnbarn och många barnbarnsbarn. Mina tre barn är tre av hennes 16 ( tror jag) barnbarnsbarn. 82 år gammal minns hon dem allihopa. Varje födelsedag kommer hon. Med sig har hon ett paket och en hundralapp klistrad på paketet. Till varje barnbarnsbarn. Paketen som oftast innehåller leksaker har hon ofta köpt på loppis. Med tanke på att hon varit sjukpensionär och sedan ålderspensionär ett tag så är inte ekonomin den bästa och jag beundrar hur hon lyckas hitta bra saker som passar barnen. Själv säger hon att det blir så tråkigt med bara en peng. Barnen behöver få en sak också. Min fina farmor.

Hon hör inte så bra längre. Det har hon nog inte gjort på ett bra tag så det är svårt för henne att prata med barnen, deras röster är för ljusa och snabba så hon hör inte vad de säger.  Idag stannade hon lite längre än vanligt. Ovanligt pratsam. När filippa frågade henne hur gammal hon var när morfar föddes så svarade hon att hon var 18 år och ung. Bara ett par år senare hade hon tre pojkar, och så berättade hon för första gången om den son hon fick adoptera bort. Hur hon stod med honom i sina armar och hur han höll på att dö. Hur farfar rusade ut på gatan i kappa, kalsonger och skor för att stoppa en taxi som tog dem till sjukhuset och hur nära det var att barnet inte överlevt. Hon berättade sedan hur hon vakade över honom dygnet runt. Hur sjuk han var av det halländska kustvädret och att han blev frisk när han fick komma till hennes bror och hans fru i Danmark ( där min farmor kommer ifrån) han var fem månader gammal. Hon berättade att han blev frisk direkt när han kom dit. Att de försökte ta hem honom ett par gånger men han blev jättesjuk med en gång. Inte i astma som jag alltid trott utan av klimatet. Sen fick han stanna där. Det var ju ändå hennes bror och de kunde inte få egna barn.

Blotta tanken på att lämna bort ett barn så. För att, som vi vet idag, i princip aldrig få träffa barnet igen. Det måste ha varit svårt. Ja sa hon med bruten röst. Jag är inte säker på att hon helt hörde undertonen i mina ord eller vad jag menade. Det var svårt men han blev ju frisk där.

Att som 23 åring lämna bort sitt lilla nyfödda barn som man innan dess vakat över och sett nästan dö, för att sedan inte få se igen. Jag kan inte överhuvudtaget föreställa mig hur det måste ha gnagt henne inombords. Min fina fina farmor. Som alltid fanns där när jag var liten. Inte med ord men med närvaro och uppmärksamhet. Som gjorde egen leverpastej och kokade hemlagad chokladkräm till våra smörgåsar. Som gick upp vid fem på morgonen för att sätta in den 7 kilo stora skinksteken i ugnen till julaftons lunchen med barn, respektive och barnbarn. Som hämtade mig och min kusin till loppmarknader och utflykter, övernattningar och passningar. Jag vet inte om vi pratade så mycket, men jag kände mig alltid mycket sedd och älskad av min farmor. Hon som jag ärvt de bruna ögonen av. Hon som kommer så troget varje år och födelsedag som jag inte ger den uppskattning hon förtjänat. Älskade farmor. Detta är min hyllning till dig.