Nästan alla möten jag har på mitt arbete är speciella. Oavsett anledning till besöket och bortsett från vem kvinnan/paret jag möter är. Speciella på ett vis som kan ge mig rysningar av välbehag. Speciella för att jag känner att jag kan ge en del av mig själv utan att jag någonsin blir mindre eller tar slut. En del möten är snabba.

Det tar i ärlighetens namn inte många minuter att ta ett cellprov när det är enkelt och kvinnan framför dig är trygg. En p-spruta går snabbt och en receptförnyelse när tjejen framför dig är frisk och nöjd är inget krångel.

Andra möten tar lite mera tid och kräver mer engagemang. En graviditetskontroll med all den information som skall delges i rätt vecka och de undersökningar som är relevanta för graviditetslängden. En undersökning i gynstolen. Preventivmedelsrådgivningen.

Sen har vi de där särskilda besöken som kräver mer än bara mitt engagemang. De som kräver en bit av min själ för att bli hela. Kvinnan som är livrädd för en gynekologisk undersökning, eller hon som tycker att cellprov gör ont. Paret som precis fått ett besked som de inte önskat sin värsta fiende. Kvinnan med utvisningsbeslutet hängande över sig som jag vet att när hon gått kommer jag aldrig att se henne igen. Hon som är så rädd för sin förlossning att det äter upp henne fullständigt inifrån. Paret som försökt bli gravida så länge och äntligen lyckats. Hon som varit med om något svårt.

Jag tycker inte det är oproffesionellt att vara personlig. Många av dessa möten kräver mer än bara min kompetens som barnmorska och att följa de medicinska PM och riktlinjer som finns uppsatta för en säker vårdkedja. De kräver en vilja och ett engagemang utöver. En gravid kvinna märker på sekunden om jag är ur fokus och inte ser henne på riktigt. Ett cellprov eller en gynundersökning blir aldrig trygg och bra om jag inte lägger min själ i att ingöra trygghet och uppmärksammar de ibland svaga signaler som sänds ut om att någonting inte är okej.  Att guida en livrädd kvinna fram till förlossning kräver tid, tålamod och engagemang.  Men jag gör det med stolhet. För att jag tycker att det är så viktigt.

Få saker i livet gör mig så innerligt glad som det där leendet från en kvinna som äntligen fått sin spiral efter att ha varit skräckslagen inför undersökningen. När hon går där ifrån och säger tack för att det var bättre än hon förväntat sig så känner jag stolthet. Yrkesstolthet.  Efterkontrollen när en kvinna som jag aldrig trodde skulle föda vaginalt kommer tillbaka med stolthet i rösten och berättar hur hon som superwoman själv klarade av att föda på sina egna villkor tillsammans med partner och personal som lyssnat och stöttat. Den känslan jag får i magen av hennes berättelse önskar jag att jag kunde lagra på burk och servera till rädda kvinnor som sitter framför mig. Titta, känn – så här kan det också vara.  När en kvinna kommer tillbaka 6 år senare och berättar att tack vare det där bytet till en annan sorts p-piller  så fick hon ett helt nytt liv utan smärta varje månad som gjorde henne handikappad så är det värt vartenda besvärlig sekund av krångel, studerande och administrerande.

Ja jag är stolt över att vara barnmorska. Men också stolt över att vara jag. För jag vet att jag är på min rätta plats. Mitt kall i livet är just detta – att var barnmorska. Att ge av mig själv när det verkligen behövs i alla möjliga olika situationer med alla dessa kvinnor som fascinerar mig så. Jag ger av mig själv varje dag och jag älskar det. För jag brinner just för det där mötet med just den där kvinnan. Hon som där och då behöver mig för information, för stöd, för trygghet, för kontroll, för glädje.

Min senaste barnmorskestudent sa till mig att hon under sin andra praktik tillsammans med de handledarna där fått höra att “Jennys patienter är alltid nöjda” och sedan la till att det måste du ta till dig till hjärtat, och det kändes så rätt och fantastiskt. Det är där jag vill vara. I mötet med kvinnan. Varje dag.  Idag har min dag fyllts med så fantastiska möten att jag hade svårt att gå hem. En rädd kvinna som gick vidare och var stärkt, ett par med funderingar med diskussioner fyllda av skratt, tårar, glädje och allvar. Det är i mötet jag är mitt bästa jag.

Nu är dock klockan mer än vad jag ville så mitt nästa möte är det med kudden. Även den skall få en intim omfamning.