Det är fortsatt grått ute. Igår regnade allt det vita bort och vintern försvann nästan lika fort som den kom. Ändå kände jag mig tillfreds. Om det är för att det är “rätt” tid i månaden eller om bara känslan av att våren och livet på nytt är i åtagande och på väg att spira igen det vet jag inte och jag låter det bero.

Efter mer än tre veckor av kolhydratsnål kost mår dessutom magen bättre och jag börjar bli piggare vilket är välkommet. Denna tiden på året är annars rätt tuff för mig. Så var det definitivt inte förr men med åren har jag förändrats. Höstarna som förut var en favorittid på året för att det kändes som sommar och semesterstressen la sig känns numera som de mest stressade tiden på året öht. Våren var trevlig förr men numera känns den livsavgörande. Som om jag vaknar igen efter en lång sömn och sakta börjar röra mig igen.

Ännu så länge är det kalt och grått ute. Men jag väljer att inte se det som kalt, kallt och trist utan som att det är en slumrande grönska som bara vilar just nu. Vilar, väntar och bidar sin tid. För att snart. Snarare än vad som känns och anas just nu kunna träda fram igen och med all sin knoppande prakt säga “hej, jag sa ju att jag skulle komma. Och nu är jag här! ”

Och abra den tanken skänker mig en liten stund av lycka och frid i själen.