Hade någon frågat mig för femton år sedan hade jag antagligen sagt att jag skulle vara hemma så länge som det bara var möjligt när jag fick barn för att sedan jobba deltid fram tills barnen började skolan. När de minsta barnen föddes så var jag inte hemma med dem alls så länge som jag hade trott att jag skulle vara. Men jag sparade dagar länge för att kunna nyttja till alla lov och klämdagar. Läste klart min sjuksköterskeexamen och sedan direkt efter det min barnmorskeexamen som jag tog strax efter att yngsta barnet fyllde ett år.  Barnmorskeri blev en helt ny passion av mitt liv som förutom barn och familj fick ta all tid som behövdes. Det var helt enkelt för roligt och viktigt för att inte jobba heltid. Maken studerade och hämtade barn tidigt på dagis och Samuel kunde komma hem direkt från skolan. All min energi gick åt till att vara social på jobbet och ge ge ge allt det som jag önskade och ville. Det som var kvar var precis tillräckligt för att ge till min familj och det räckte. Länge. Jag har sedan jag började inom kvinnohälsovården arbetat heltid och älskat det. Det är en så stor och viktig del av mig.

Sju år senare har livet åter tagit nya svängar. Det började när de mindre barnen började skolan och fick kvällsaktiviteter. Helt plötsligt så räcker jag inte till. Alla kvällsaktiviteter, läxor, fotbollsträningar, kompishämtningar, kör och bokläsande tär på mitt föräldrasjälvförtroende. För nu när barnen är så stora att de går i skolan så tänker jag precis tvärt emot vad jag trodde att jag skulle göra för femton år sedan. Det är nu jag känner att jag inte alls kan jobba heltid egentligen för att tiden inte räcker till. Eller kanske är det min energi som inte räcker. Livet för med sig förändringar. Inte alltid på det sätt som vi hade trott eller förväntat oss.