välkommen kära februarimånad.

Ett steg närmare vår. Ja jag vet att jag ofta skriver om min längtan efter vår och ljus men den är just nu en oerhört stor del av mig. Luften har försvunnit, den har inte bara gått ut mig utan blivit svårare att andas. Jag gick från ett blogginlägg per dag till ett par på en månad och jag gillar det inte. Men det är som om orden har försvunnit. De har runnit iväg ur händerna på mig. Mycket frustrerande.

Jag ser ändå februari månads ingång som något positivt, det rör sig framåt även om det inte går riktigt så fort som jag önskat. På jobbet pratar vi om vabbruaris intåg och det är ju så. Inte alls omöjligt att det blir en tuff månad med vabb och förkylningar. Själv hoppas jag på att slippa. Jag hade så det räckte med januaris njurbäckeninflammation.

Senaste veckan har det snöat. Av och till har marken varit vit på morgonen när vi gått upp. En del dagar har det varit borta ett par timmar senare men idag ligger det kvar som ett vitt puder på marken. Inte tillräckligt för att det skall gå att leka med eller åka pulka men tillräckligt för att göra vägen hal som attan och luften svårare att andas.  Ändå gör jag tappra försök att fånga dagen. Det kanske är en gammal klyscha men det är ändå så viktigt att vara här och nu och göra det bästa av den dag som ändå är en gåva.