Jag har i princip alltid stora förväntningar på ledighet. Ofta brottas jag med stora tankar om vad jag skall hinna med under de lediga dagarna. Renovering, utflykter, umgänge, städning, pyssel och kanske lite träning. Vad jag aldrig lär mig är att ta ned de där förbenade förväntningarna till en rimligare nivå. Rimlig på så vis att jag kanske har en ärlig chans att hinna med vad jag vill åstadkomma. Vad som jag sedan inte riktigt räknar med men som verkar vara en klassiker ( inget undantag denna gången heller) är sjukdom. jag var sjuk till höstlov. Lovet innan jul ( lov var det kanske inte men jag var ledig ifrån jobbet en vecka innan jul) och sedan själva jullovet. Så varför inte en sjukomgång nu till sportlovet?

Bahh.

Det började med heshet och en klump i halsen efter att jag vabbat med lilla dottern förra veckan. Först hade hon ont i halsen, sedan mellansonen och därefter jag själv. På jobbet i måndags kände jag att jag började må uselt. Riktigt trist. Och så klart. Första lediga dagen igår hade en fullfjädrad elak förkylning brutit ut.

Vad är kontentan av detta då? Ja som anat kommer inte de flesta av mina förväntningarna  på detta lovet heller att infrias. Orken finns helt enkelt inte där. Jag har ingen kraft att ta itu med saker och kroppen behöver vila och läka. Snörvel och snorande påverkar andningen vilket gör att jag inte direkt orkar någonting alls. Mycket frustrerande. Men mest frustrerande är den irritation som kommer av att inte orka uppfylla de förbenade förväntningarna. Den där känslan när man inser att nä inte denna gången heller. När jag vill straffa mig själv för allt jag inte fått gjort. Det är den känslan jag vill jobba med. Att bara kunna acceptera att nu är min kropp inte alls med på banan. Den vill vila och bara vara för att läka och jag måste jobba vidare med att acceptera att det är så det är. Låta förväntningarna vara mer realistiska och ge mig glädje istället för frustration.