hej och tack och farväl. Auf widersen och vi ses först nästa år igen. Om ens då. Jag är inte intresserad egentligen av någon återträff med tanke på hur du har behandlat mig i år. Sablarns vabbruari.
Nu väntar vi in mars istället. Månaden då vår andra son föddes för nu i år tio år sedan. Älskade unge, redan tio år gammal.
Jag minns året du föddes. För tio år sedan. Mars 2005. Det var varmt ute redan i slutet på mars. VI bodde då i den vita lilla sockerlådan på Gustavsfläckt som min kära kompis döpte om området till för många herrans år sedan. På den tiden, långt innan Halmstad Arena och Arenahotellet byggdes och det fortfarande bara var en enda stor grusplan där vid Sannarp, så var det tivoli varje år på just den grusplätten. Det var det 2005. Påsken var tidig det året. Vi hade precis firat påsk och jag hade massvis med besvär med foglossning. Ändå var vi förväntansfulla. Snart skulle vi ha ännu ett älskat barn i familjen. Min man skulle få uppleva ett litet nyfött barn för första gången och jag skulle få möta min andra son. Glädje och lycka. Smärtan från foglossningen fick inte hindra mig från att leva även om den starkt begränsade allt jag orkade med. Men den helgen minns jag att vi tog med oss Samuel och gick till tivolit. Älskade Samuel, då 4.5 år gammal och en ljuvlig och snäll unge. Det var så fint väder att det räckte med en fleece eller en tjockare tröja för att ge sig ut. Samuel fick åka karuseller, äta sockervadd och busa med mormor och morfar på just den där grusplanen.
En vecka senare var vi hemma med lillebror Adrian. Då var det så varmt och skönt ute att jag längtade ut i min trädgård. Bara känslan av att återigen kunna röra sig fritt, även om magen fortfarande var svullen, kläderna pösiga, mjölken rann i överflöd och man inte direkt kände sig som miss universe så var det en befrielse att få ge sig ut i den lilla lilla trädgården och få sätta spaden i jorden så att kinderna blossade och näsan den rann. I vagnen låg ljuvliga lillebror och sov. Vagnen som jag inte kunnat göra mig av med alls ännu. Den står uppe på vinden fortfarande och jag älskar den. I år känner jag samma längtan tio år senare. Även om trädgården nu är bra mycket större och det finns så mycket mer att göra hemma. Så tack och hej vabbruari och välkommen sköna mars med den vår och som du för med dig och den älskade tioåringens födelsedag som jag är så innerligt tacksam över att få fira en gång till.