du kanske inte tror det men trots mitt hamrande på datorns tangentbord så ser jag _dig_.

Bland alla papper som jag måste lämna ut och fylla i så uppmärksammar jag om du är lugn eller ifall någonting bekymrar dig. Mitt i all information som jag måste lämna ut och fylla i så registrerar jag din sinnesstämning och samtidigt som jag verkar upptagen med journalsystemet som hänger sig så kan jag ändå höra ditt hjärta slå.

För det är mötet med dig som är det viktiga. Inte allt annat runt om kring som egentligen inte spelar så stor roll varken för dig eller mig, det som är utfyllnaden.  Du kanske tror att du bara är en i mängden. En av en aldrig sinande ström av patienter som kommer och delar en bit av sin resa med mig. Men för mig är du aldrig en vardag. För mig är du unik. Jag vill hålla hela mitt fokus på dig under de trettio minuter vi spenderar ihop på mitt kontor en gång var tredje vecka.  Jag ser din längtan och din rädsla. Känner av dina funderingar och väger inom mig om det är läge att ta upp dem eller om det skall vänta lite till. Jag vill att du skall känna dig unik.

För jag måste se dig. Annars skulle jag inte vara jag. Eller göra det jag gör. Eller brinna för det.