idag har jag varit på en helt fantastiskt bra föreläsning om endometrios. En sjukdom som drabbar ungefär 10% av alla kvinnor men ändå får så lite utrymme och uppmärksamhet i media, sjukvård och samhället. En plåga för tjejer och kvinnor i alla åldrar. Ibland så tidigt som 11-12 år fram till äldre kvinnor med kroniska smärttillstånd. Redan i tonåren hörde jag talas om endometrios då en väninna till mig fick diagnosen innan 20 års ålder. Vilket faktiskt inte hör till vanligheterna när det ofta tar i runda slängar tio år att få en diagnos. Jag minns besök på akuten. Smärta. Tårar. 

Föreläsande gynekolog provocerade och menade på att det är aldrig okej att en sjukdom påverkar en kvinna så mycket att hon tre dagar i månaden inte kan Arbeta eller gå i skolan. Om det hade varit en pojke som hade haft ont i pungen som missat skolan regelbundet var månad hade det varit ramaskri. 

Så hur jämställda är vi egentligen? När en sjukdom som drabbar tusentals kvinnor varje månad och orsakar så mycket lidande, ångest, sjukskrivningar och relationsproblem får lov att fortsätta vara osynlig.?  Kvinnlig sexualitet är fortfarande 2015 underordnad mannens och inte lika synlig , hennes kön är mindre synliggjort och smärtan är “naturlig” “normal” och skall accepteras.  Inte minst inom mitt eget yrke finns det tydliga brister.  så hur kön vi synliggöra det dom så länge inte fått plats. Hur kan jag som en enda ensam barnmorska på mitt eget rum hitta vägar att se, uppmärksamma och lyssna på henne som vill om detta berätta?  

Jag önskar att jag hade möjligheter att läsa färdigt sexologiutbildningen. Känner mer och mer att det är där jag hör henna. Jobba mer konkret och terapeutiskt. Med känslan och talet som mina instrument.