Det gör fortfarande ont. Det där med att sakna menar jag. Sakna det som alltid har funnits och nu plötsligt inte gör det längre. En av livets grundpelare.

Jag blir som ett barn på nytt. Lätt egoistisk och absolut inte stresstålige på något vis. Inte alls den jag vill vara och ingen som gör mig stolt. Sorgen färgar mig i ett helt annat sken än det som brukar vara jag.  Alla känslorna får mig att tappa fattningen, skämmas över mina reaktioner och viljan att bara fly.

Jag känner mig så liten. Så ensam. Fylld av en ny insikt om att det är tid, tid att förändra, dax att förändra. Det är inte värt det att gå runt och vara missnöjd och orolig. Saker måste få falla på plats för att hjärtat skall få en chans till frid.  Med tiden är det mycket som inte är sig likt och som förändras och jag har alltid varit en sådan person som är riktigt dålig med förändringar.