och hur hemskt ont det känns inuti när en vet att en inte är det.

Det tar över. Den där känslan som jag inte gillar. Känslan av otillräcklighet och ont i magen. Känslan av att vara dålig. Att tänka för mycket på sin egen överlevnad så att familjen och omgivningen tar skada. Huset är ostädat. Diskbänken överfull. Tvättstugan har jag inte besökt på fyra dagar. Sopsäckarna med kartong och papper från julafton står fint utmed väggen i vardagsrummet. Vid lunchtid kom insikten att jag ville kasta ut allt jag har och börja om. Städa ut, rensa, ordna, sortera och sätta tillbaka. Jag påbörjade desperat ett av skåpen och drog ut allt. Sorterade hälften och satte tillbaka. Bråkade med maken och inser att det är inte utsidan som behöver städas och sorteras utan insidan.

Känslan kommer alltid när jag mår dåligt. Känslan av att “om jag bara”, bra organiserar bättre. Får det finare hemma. Mannen hjälper till mer. Får bort röran. Ja DÅ. Men först då kommer jag få frid och ro inombords och kommer att orka med allt jag utsätts för. Bli en bättre mamma, orka börja träna, klara av konflikter bättre, bli effektivare på jobbet och framför allt må bättre och få frid i själen.  I samma stund som jag står där med händerna djupt begravna i högar av papper, minnesprylar, gamla kvitton och barnens teckningar och inte riktigt vet vart jag skall göra av det så vet jag ju återigen att det inte är det som behövs. För friden måste komma inifrån. Inifrån mig själv. Rensningen är inte fysisk utan känslomässig och det räcker inte med att organisera kvitton och teckningar för att må bra.

Hur gärna jag än vill och önskar.

Om jag bara finns inte.

Jag får inte mer tålamod med barn och läxläsning för att hyllorna är rensade, jag kommer inte att träna mer bara för att vardagsrummet är tömt på plotter. Farmor kommer inte tillbaka så att jag får ställa alla de därå frågorna jag inte ställde bara för att prydnadssakerna står i ordning så som i en inredningstidning.

Men någonstans i min reptilhjärna får jag ändå ibland för mig att det är så.

Snabbt och intensivt sätter jag då igång med något projekt och sedan så står jag där mitt i röran och faller i bitar med tårar i ögonen. Men det är egentligen inte det värsta. Det är att det inte finns någon som fångar upp mig när jag faller.