dagarna går.  Mörkret faller åter igen och natten närmar sig. Julledigheten närmar sig sitt slut och nyår är i antågande. Tre jobbdagar i veckan och det ligger ett lätt lager med snö över världen utanför fönstret.

Snart börjar allting om igen. Nytt år, nya löften redo att brytas och nya mål som inte säkert kommer att uppfyllas. Året som jag fyller 41. Mitt i allting stannar jag upp. Tittar mig i spegeln och känner inte igen det som jag ser. Vem är jag nu för tiden. Jag har tonårsbarn. Han är längre än mig. När jag står bredvid honom känner jag mig inte som hans mamma. Som en vuxen. Jag har inte hunnit med. De två andra barnen närmar sig tonåren med raketfart. Min man närmar sig 40 och jag har inte längre någon farmor eller någon ifrån den äldre generationen med mig. Vad hände? För ett par år sedan var jag helt nöjd med det faktum att jag blev äldre. Det störde mig inte alls och jag kände ro i det faktum att jag fått vara med ett tag till. Idag känner jag inte längre någon ro. Men det är inte åldern som stör mig. Det är det faktum att jag inte längre har några visioner. Inget att längta efter. Inget att se fram emot.

Allt är mig lite mer likgiltigt än vad det varit tidigare. Få saker gör mig glad numera.

Det är hårt att leva så.

Men värst av allt är nog den tappade inspirationen. Lusten och viljan att göra något som alltid varit mitt signum. Som nu är som bortblåst.