Finns en människa kvar ifall de sammanhang hon varit?

Jag sitter med i jiujutzilokalen och väntar på att barnen  ska bli klara med dagens träning. Det är åter onsdag och klockan börjar närma sig sju.

En gång var det jag och Pernilla som var här. Sprang runt barfota på de gröna mattorna. Avvärjde attacker och kastade varandra i golvet. Jag minns inte hur många gånger vi var här eller varför vi slutade komma hit. Kanske var jag 16 år, kanske 17. Vi tog bussen ut hit till samhället där jag nu bor.  Jag minns det som att kvällarna var lika mörka och kalla som nu.

Minnena har bleknat fast jag försöker att klänga fast vid dem o minnas mer. I början ville jag inte följa med dottern hit, det gjorde ont och kändes konstigt att vara här där det brukade vara hon och jag.

Nu är der flera år sedan du försvann från mig, flera år sedan du dig utan att låta mig få ta avsked men trots åren som gått är jag fortfarande ledsen och arg på dig. Jag kan inte låta bli att undra nu när jag sitter här över 20 år senare om det någonstans härinne finns kvar en endaste liten cell från dig. Någonstans borde det göra det. Ett tecken på att du funnits.

Här.

I detta rum.

Det måste det.

Någonting av dig måste finnas kvar även här i detta sammanhang. Jag blundar. Jag saknar dig. Den 17 åriga jag saknar den 17 åriga du. Livet försvann bort i dagar månader och år. Men här har vi varit tillsammans du och jag. Här i detta sammanhang.