Senaste dagarna har jag fått höra saker om mig själv från oväntat håll. Från patienter som har berättat saker som sägs om mig på andra nivåer och instanser som jag sällan har någonting med att göra. Inget negativt, då hade jag nog behövt gå undan, slicka såren och dö en smula, utan oväntat positivt.  jag omnämndes när det pratades förlossningsrädsla där någon fått kommentaren att där finns en barnmorska med det namnet som är väldigt bra på och med förlossningsrädda. Från annat håll i kontakter med socialkontoret fick jag höra omnämnanden av min person i positiva termer som någon som gör ett bra jobb i svåra situationer.

Få saker gör mig så stolt eller varm i hjärtat som att lyckas nå fram till någon. Känna, uppleva och få bekräftat att jobbet jag gör är viktigt. Inte bara viktigt för mig utan för någon annan. För en patient, en person, en annan människa. Men även att det betyder någonting i en annan värld, en annan instans, på en annan nivå. Så pass mycket så att det omnämns.

Mötet med person är det viktiga för mig. Mötet från ett hjärta till ett annat. När du når fram till en annan människa som du har framför dig, på en nivå där det inte innebär att du har ett övertag eller en maktposition utan där ni är lika. Du med din kunskap erfarenhet och ditt öppna hjärta, patienten framför dig som en människa istället för en patient.  Någon som du för en stund delar en del av din tid med. Följer en bit på vägen och stöttar och hjälper framåt.