Ibland glömmer jag bort var i livet jag är. Glömmer bort en del av de händelserna som har inträffat de sista åren. Vaknar på morgonen och tror att jag fortfarande har morfar kvar. Att farmor finns där i sin lägenhet på Vallås och det finns tid kvar att fråga alla de saker som jag trodde det skulle finnas tid kvar att fråga.

Sen händer det någonting som triggar igång allting igen och jag faller ned i den svartaste grop. Häromdagen var det ett avsnitt i repris av så mycket bättre där Magnus Uggla gör Olle Ljungströms “Jag och min far”.  Den värker in under huden på mig. Speciellt textraden “jag önskar jag stannat, jag skulle varit kvar, den sista gången det skulle varit jag och min far”.

Helt plötsligt är jag där igen. Mitt i insikten att jag kommit till en annan fas av livet. En fas där jag inte längre är den lilla, eller ens den unga med allt framför sig och hela hejarklacken bakom sig av erfarenhet och vishet.  Åh vad jag saknar min hejarklack.

Där och då slog insikten mig att oavsett vad som händer mig i livet här efter så kommer jag att leva med saknad efter människor och tider som betytt någonting för mig. En saknad som är priset för kärlek.

För det är det som det innebär att älska. Att satsa sitt hjärta och veta att oavsett vad du får så kommer du även en dag att förlora det. Sakna det. Längta efter det.

Ju fler människor som du släpper in i ditt hjärta desto rikare blir det. Men samtidigt blir det fler människor ju längre tiden går som försvinner ur ditt liv på olika sätt. Vägar delas och människor skiljs åt. Döden kommer och hälsar på. Och även om varje kärlek och möte berikar livet så tänker jag ibland på hur många sorger och saknader ett hjärta klarar av.  Jag som är en person som plockar in vartenda känsla in under huden tycker att det är fruktansvärt att sakna. Tiden läker inte alla sår och saknaden går inte alltid över. Morfar har varit borta i 6 år och jag kan fortfarande känna en så totalt översvallande sorg och saknad så att den helt och håller tar över mitt väsen. Hur många sådana saknader klarar en person av innan själen går sönder? Hur många vänner kommer att försvinna före mig, hur många släktingar? Kommer jag eller min partner gå över till andra sidan först? Våra barn och eventuellt barnbarn hur blir livet för dem?

Vi står mitt i livet nu, 40 år gammal, här och nu är det fortfarande inte jag som är den äldsta generationen. Vi har fortfarande föräldrar i livet och hoppas på många år kvar med dem. Men den dagen de är borta? Har vi då sagt allt som behöver sägas?

Jag säger till barnen varje dag att jag älskar dem. Känslor är inget som skall sparas till speciella stunder eller situationer. De skall känna varje dag att de är just älskade, önskade och var efterlängtade. Sedan betyder inte det att jag sätter dem på en piedestal och inte ser något av deras fel eller brister. Vi bråkar, skäller,  lessnar ut och gnäller. Men varje dag. VARJE DAG. Så säger vi att vi älskar varandra och att vi finns här för varandra.  Här och nu är trots allt allt som vi har.