Bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två sjunger Susanne Alvengren i en sång som trots att den är gammal ( 1988) fortfarande går in i hjärtat på mig. Även om jag lever i en bra tvåsamhet där jag för det allra mesta känner mig sedd och har någon att dela mina tankar, känslor och planer med så kan en känna sig ensam ändå.

Jag har nått en ålder då det börjar bli svårt att hitta nya vänner och bekanta. Stor del av de jag har umgåtts med sista åren om än mest på messenger eller liknande är via jobbet. Det är svårt att börjar umgås. Efter att jag var sjuk och sedan bytte jobb haar det varit så tyst så tyst ifrån människor som jag aldrig trodde att de skulle vara tysta. Ifrån kollegor som jag trodde stod bakom mig men som i slutändan inte gjorde det. Livet kan fort bli väldigt ensamt. Kanske för att jag vägrar att släta över. När folk frågar hur jag mår berättar jag hur jag mår istället för att säga det som de vill höra. Och sanningen gör dig ensam när du inte mår bra. Människor vågar inte, vet inte vad de skall säga, drar sig undan. Men ändå… bättre med ensam ensamhet än ensamhet i en relation där jag måste dölja hur jag känner, oavsett vem du har relationen med.