Jag känner mig oerhört ensam just nu. På denna plats i livet som jag befinner mig, både egenvalt och påtvingat. Jag har nog egentligen aldrig haft något större umgänge. Trivts bra i sällskap av mig själv och på senare år min familj. Man och barn. Fåtal vänner som vi umgås med. Bekanta. Arbetskamrater som du gav naturliga skäl spenderar stor del av din dag med. På senaste tiden haar det ändrats. Många av de jag umgicks med innan åtminstone hördes av med och så har slutat höra av sig i samband med allt som hände på min arbetsplats och att jag inte mådde bra. Många klarar helt enkelt inte av att hantera faktum att någon annan inte mår bra. När de inte får svaret att allt är okej vid en fråga.

Jag är en av de personer som har oerhört svårt att inte svara ärligt på den typen av frågor. Kanske mest för att jag själv är den personen som vill ha ett ärligt svar på den frågan när jag ställer den till någon annan. Så jag väljer ensamheten alla dagar framför att inte kunna vara ärlig.