Sitter och går igenom massa gamla recept som jag skrivit ned på bloggen. Det är ju mest det som är min främsta drivkraft att använda den numera. Istället för en kokbok så har jag alltid recepten med mig vart jag än går i telefon eller på min padda.

Men väl där så fastnade jag i annat. Fastnade i en beskrivning av smärta förra sommaren. När jag provade ut ny medicin. Jag hade ju Saroten under en period som fungerade ganska så bra som smärtlindrande men gav mig en hemsk muntorrhet. När den efter något år dessutom började ggr mig besvär i form av hjärtklappning och yrsel så slutade jag med den, trappade ut, vilket var ett elände i sig för att prova Cymbalta. Den tabletten gav mig illamående från första tabletten som inte gav med sig. Riktigt besvärligt. Så ny uttrappning och sedan börja med Gabapentin. Nu har jag tagit Gabapentin i över ett år. Har inte en enda fysisk biverkning av dem vilket är fantastiskt. Känner direkt av om jaag missar att ta tabletterna. eller ja, inte direkt men dagarna efter blir ett elände smärtmässigt. Men tar jag dem som jag skall och inte får för mig att nu mår jag bra och kan nog trappa ned så fungerar det. Men så kommer de där tankarna ibland. Det selektiva minnet. Känslan av att inte vilja vara en person som behöver ta mediciner. Och så gör jag det iallafall.

Försöker att sätta ut dem.

Och så kommer allting tillbaka. Jag börjar mer och mer inse att jag nog aldrig kommer att kunna göra det sätta ut dem alltså. Sluta medicinera. Att jag behöver dem för att kunna fungera. Men jag gillar det inte.

och acceptera det? Nä det kommer jag nog aldrig.