Vid denna tiden för 22 år sedan var väntan olidlig. I graviditetsvecka 36+4 var jag inneliggande på sjukhuset sedan ett par dagar tillbaka och dagen innan gick vattnet helt plötsligt en månad för tidigt. En graviditet full med illamaående, prematura sammandragningar, foglossning och havandeskapsförgiftning. Det enda jag visste den kvällen för 22 år sedan var att jag skulle bli igångsatt dagen efter om inte förlossningen kommit igång av sig själv. Och som jag längtade efter att det skulle starta. Längtade efter dig. Redan då anade jag att du skulle ta mitt hjärta med storm. I morgon fyller du 22 år. Såklart måste jag följa traditionen och skriva ett dagen innan din födelsedagsbrev till dig så som jag gjort varje år de sista 22 åren.

Det är något speciellt med dagen innan födelsedagsdagen. En möjlighet att tänka sig tillbaka. Minnas alla dagar, tillfällen och år som gått. Alla födelsedagar som jag fått glädjen att fira dig, fira med dig. Tjugotvå år. Du är vuxen nu, men innebär det att jag skall/bör sluta skriva? Jag skriver lika mycket för mig som för dig. Året som gått har varit intensivt. Du har påbörjat sista året på högskolan, arbetar som ledsagare och avlösare. Funderar över livet och vad du vill göra. Precis som det skall vara. Röstat i ditt första val. 22 år. Mitt hjärtas fröjd och glädje. Jag älskar dig till solen och tillbaka ned till gräset. Idag och alla andra dagar. så imorgon, grattis på din 22 års dag älskade Samuel, jag är så oerhört stolt över den du är och att jag fått glädjen att vara din mamma.