ibland är det svårare än annars att hitta meningen i de däringa dagarna. Att fånga dagen – hur gör en det när en inte ens vet vad som är viktigt längre. Tröttheten lägger sig som en känslomässigt ybertung filt över allting. Orken som finns fysiskt matchs inte av sinnet och den känslomässiga energin.

Jag får glimtar av vad jag vill och sedan försvinner dem i ett enda töcken av “orka.” I känslan av att det inte är någon som helst mening med någonting. Att ingenting är roligt. Allt allt inom mig är dött.

Jag undrar hur det kändes att vara glada eller upprymd över någonting för det känns som om det är ene känsla som jag har glömt. Livet fortsätter och jag med det. Trots nedstämdhet och ibland lite uppgivenhet så gör jag det jag vet att jag brukar gilla och hoppas på att det en dag skall komma en liknande känsla av driv och glädje som jag vet att jag har haft. Jag måste iallafall försöka.