003. Länka till ett inlägg du skrivit från 2013 som du tycker borde läsas igen
om vackra sommardagar när själen får ro
Tack lov och pris. Nu närmar det sig. det går mot ljusare tider och grönskande vår. Ja jag vet att det är långt kvar, att vintern bara har börjat men när mitt hjärta fylls av längtan fylls mina sinnen av frid. Jag längtar efter min magiska trädgård.
002. Ser du ett nytt år som en chans att börja om eller är det bara som vilken tid på året som helst?
jag tillhör nog dem som väljer att se det nya året som en möjlighet. Som någonting nytt som ännu inte har blivit färgat av det som är eller var. precis som att nyåret är en chans att summera ihop på nått sätt. Att titta på det som varit, det man åstakomit och upplevt under ett års tid, summera det och plocka ut läxor och lärdommar. 2013 hade med sig en del beska sanningar och lärdommar. Helt klart på gott och ont. Men det brukar alltid vara så att ut ur det som varit beskt och svårt kommer det något helt annat som kanske till och med är bättre, viktigare, större. Något som jag kanske innerst i hjärtat hoppades på men inte riktigt vågade tro att det fanns i min väg ännu. Jag väljer att tro att det är så även denna gång. Att de lärdommar jag tar med mig in i 2014 kommer att göra mig till en starkare kvinna, en bättre barnmorska, en tålmodigare fru, en trofastare vän och en tryggare mamma. Kanske kommer min nya väg visa sig här.
Jag väljer att se nyåret som en tid för summering och avslut, men även en tid för nya möjligheter, löften och nya vägar. med löften så menar jag då inte nyårslöften utan snarare visioner om livet och löften till mig själv. Löften om att vara mig själv trofast. Att fortsätta söka min väg och att välja bort det som inte ger mig eller min familj någon positiv energi. Det är på många vis en tid och en chans att börja om. Efter varje avslut kommer oundvikligen en ny början. inte för att det är en dag i januari istället för december, utan för att jag väljer det. Väljer att gå vidare en bit till.
En annan positiv sak med nyår är hur tydligt det känns i hjärtat att det verkligen vänder. Den tidiga hösten, hur fantastisk den än må vara är en enorm stressfaktor för mig. Sen kommer senhösten med väder, kyla och mörker. En sparlågesträcka mot jul och nyår. Men att vakna till den 1a januari och veta att året är nytt. Att det är nu på väg mot ljuset och våren. Allt det underbara som naturen har att erbjuda och magiska underverk i min egen trädgård. Att det snart igen är sol inte bara på altanen utan i sinne och hjärta. Det gör gott för själen.
Det är lite mer än 15 timmar kvar. Femton knappa timmar tills dess att vi når det klockslaget där du min älskade blivande tonåring föddes. 15.57 den 5 december 2000. Det har nu gått tretton år sedan den måndagskvällen då jag låg i sängen på antenatalavdelningen på sjukhuset och bara väntade på att du skulle komma. Älskade barn. I tretton år har du berikat mig. Påvägen hem ifrån jobbet idag så funderade jag mycket på de år som gått. När du övergick från att ha varit mitt härliga lilla barn som kröp upp i knäet och smög upp en varm och knubbig liten hand för att försiktigt gnugga min örsnibb mellan dina varma fingrar. Nu har du växt om mig och det gick på ett kick. Från efterlängtad och önskad liten bebis till ett underbart barn till en känslig och försiktig pojke och nu. Min trettonåring.
Jag är så stolt över dig. Du kämpar i skolan, pluggar utan minsta tjat från min sida. Tar ansvar för tider, böcker, prov, läxor, gympakläder och mötestider. Du klagar knappt. Iallafall inte på långa vägar så mycket som jag gjorde i din ålder. Det är underbart att umgås med dig. Helst själv. Nu när mörkret har lagt sig och december är här så kryper vi upp i varsin ände av soffan och njuter av en stor specialkopp med varm glögg och plöjjer tv serier. och jag älskar det. Att få umgås med min stora son ensam en stund på kvällarna känns härligt. ibland gör det ont i mig att se dig ensam. Du umgås inte mycket med vänner och klasskamrater. men jag måste våga lita på att du har ett bra liv och att du verkar tillfreds med de valen som du gör. Där är du nog lik mig. Med ett stort behov av familj och egentid. Ditt liv är ditt och jag vill inte leva det för dig eller säga till dig vad du skall eller måste göra. jag vill bara leva här vid din sida. Älska dig igenom vått och torrt. Stötta och stärka.
Det känns inte alls länge sedan du fyllde fem, åtta, elva. Därför känns det helt omöjligt att förstå att det gått en hel vinter ( som var sjukt kall och snöig), en vår med husbilssemestrar och växthusbygge, en sommar med det finaste vädret i mannaminne. och en höst som blåste bort det växthus vi lagt hur många timmar som helst på att bygga upp. Men nu är vi här igen. I våras var vi hos allergi doktorn du och jag, då var du 169 cm lång. I oktober var vi där igen och då hade du växt åtta centimeter och gått upp 10 kilo i vikt. Vad hände egentligen denna sommaren? All sol måste ha gjort dig gott. Dina vackra fräknar på kind och näsa fick färg och liv långt in på hösten. Du har växt om mig nu, din röst är skrovlig och du har svarta fjun på överläppen. Mitt vackra barn. Jag är så glad över ännu ett år till med dig.
Nu går du i sjuan. Det går bra för dig, jag tror du har lätt för att lära men jag vet att du kämpar på duktigt med läxor och prov. Du gör mig stolt. Varje dag. Så otroligt stolt.
Du har precis lagt dig. jag var nyss nere och släckte ljuset och smekte din kind. Jag älskar dig så. Det känns ibland som om mitt hjärta skall sprängas sönder inifrån av känslor och kärlek. Sluta växa nu älskade unge. Stanna hos mig ett tag till. ännu finns det glögg kvar att dricka och många tv serier kvar att se. Ännu behöver jag dina värmande kramar på morgonen innan jobbet och ännu lite till…. lite till.
Jag älskar dig , upp till solen och tillbaka ned till gräset. Varje dag minut och sekund. Med varje cell i min kropp.
Tack för att du kom hit och gav oss så mycket glädje. Tack för att du kom med hopp, liv och kärlek. Tack för att du är just du. För det finns ingen annan än du som vi vill ha.
Grattis älskade Samuel på din födelsedag imorgon.
/din mamma
älskade unge på väg hem medans solen gömmer sig
ibland är det så där himla skönt att kunna sluta lite tidigare för att hinna med några av de dagliga sysslorna eller vara mer nära och tillsammans med barnen. Jag har försökt att korta av mina dagar lite genom att börja tidigare på morgonen och jobba in så mycket jag kan där. Detta innebär att jag ofta kan sluta 16.30 vilket är en någorlunda hyfsad tid om jag vill orka vara tillsammans med familjen.
Idag hade mannen laboration/föreläsning i skolan och slutade ändå senare vilket innebar att det var jag som fick hämta lillemannen som hade följt med en kompis hem efter skolan. Det var så där vackert som det bara är på kvällen när solen sänker sig och himlen fullständigt exploderar av färger samtidigt som snön gnistrar på marken och gör januari kvällen lite aningens ljusare.
Allt känns så otroligt konstigt, så jobbigt och så stort och skönt. Alla dessa känslor mixade tillsammans och jag vet inte vad jag skall känna egentligen. Jag längtar efter att få komma ut och pröva mina vingar samtidigt som jag ser fram emot att få vara hemma. Njuter av att vara färdig med skolan samtidigt som det ger mig ångest att jag inte skall tillbaka igen. (om jag nu inte kommer in på vidareutbildningen) allt är så svårt att hantera helt enkelt. För det är ju än så länge rätt så ovisst.