Tag Archives: barn

Feb 15 2012

om vinter

Posted on by

För tre år sedan kom det som en chock. Inte på många många år hade det i dessa delarna av landet varit någon vinter att tala om. Om det snöade så höll det sällan mer än nån dag utan försvann fort igen i nånslads slabbig slaskig sörja. Ibland var det tom borta bara efter ett par timmar.

Så när vintern 2009-2010 blev en varga vinter och slog alla möjliga snörekord var det en total chock för den enskilde personen men även för hela samhället och landet.  Altantak som ramlade ihop under tyngden av snön, dagis som fick utrymmas för man var osäker på hur bra byggnaden skulle tåla snön och idrottshallar som blev obrukbara. Vackert och vitt men också kallt och svårframkomligt
Året därpå vintern 2010-2011 vart lika dan. Chocken blev klart mindre men den fanns där ändå. Kanske är det ändå att snön har legat kvar så länge som har varit annorlunda. Efter så många milda vintrar är det visserligen fantastiskt att kunna få rulla snöbollar med barnen och att se deras glädje när de kastar sig ut för pulkabacken men att det skall hålla i sig så länge känns tjatigt. I år har vintern varit mycket mildare men trots starka vårkänslor för ett par veckor sedan när vädret var ljust och riktigt varmt ( för att vara januari) så skulle ju såklart snön komma iallafall och vips hade vårkänslorna hakat upp sig i snömodd och halka.

Dock finns det guldkorn och mysstunder att njuta av mitt i all snö och kyla. Sådana som en ledig eftermiddag tillsammans med barnen på en vintrig promenad. Då minns jag vintrarna från barndomen. Snön som alltid var där och var gnistrande vit. Alla snögubbar, snöhästar, snöbollslyktor och snökojjor som byggdes. Pulkabacken bakom skolan.  Skidspåren på ängen framför huset hemma. Lekstugan i rött inramad i snödrivor. Allt vad ett barn kan önska sig. Allt det som jag vill ge till mina barn.

 

 

Feb 12 2012

om vinterlek med barnen

Posted on by

älskade ungar. Även en kort stund tillsammans med er ute i kylan ger mig lycka i hjärtat. När ni skrattar tillsammans sjunger mitt hjärta och jag vill föreviga vartenda snöängel och snöbollskast. Mamma älskar er. 

Ute har det kommit mera snö. Inte bara den som legat ett tag utan hela dagen har det snöat av och till så ny fräsch gnistrande snö täcker marken . Kontrasten mellan den vita snön och den vackert blåa himlen gör det till ett perfekt tillfälle att jaga ut barnen för att fotografera. det är underbart att se dem leka, kasta snöbollar, skratta högt och göra snöänglar. Det får mig att tänka tillbaka på hur det var när jag själv var liten och hur vi lekte i snön i den stora trägården som tillhörde mitt barndomshem.  Det finns en bild på mig och min lillebror när vi sitter på en snöhäst som pappa hade byggt till oss i trädgården. Om jag blundar kan jag fortfarande komma ihåg hur det såg ut och exakt var i trädgården som vi lekte den dagen. jag har på mig en röd mössa med knäppning under hakan , den har vitt fluff runt pannan och en “fluffig kaninsvans”. Lillebror har på sig en vit stenmarksliknande toppluva och båda har vi blossande illröda kinder men strålande glada leenden.  Min pappa kunde allt de åren när jag var liten och jag minns att jag älskade snöhästen.

 

Nu är det mina grabbar som har toppluvor och blossande kinder. Så lika som bröder men ändå så otroligt olika. Samuel med sina vackra fräknar som ramar in ansiktet så fint och Adrian med sina långa mörka ögonfransar och tandlösa leende. Fem år skiljer det på er men ni leker ändå bra tillsammans.

Snöänglar är vackert men är man sex, snart sju år har man inte riktigt något tålamod att avnjuta dem med.

Sen är det inte heller så himla skojj att den där mamman bara skall ta massa foton hela tiden. Iallafall inte om man heter Adrian och fryser för det är såååå kallt ute och man är såååå hungrig så man nästan svälter ihjäl. Så när mamman skall ta en ZILJOOOON bilder är tålamodet slut och minerna där efter.

underbara fina stora killen. I mina ögon är du så otroligt vacker  och fin. Omtänksam och snäll.

goa busiga lillasyster som mest ville roa sig med att kasta snöbollar på sina bröder. Du har aldrig långt till skratt och bus och det syns i ditt ansikte.

goe storebror – jag älskar denna bilden. Tycker den är såååå fin. Precis som du.

Jan 29 2012

om att ta en vinterpromenad

Posted on by

Söndag och jag övar mig för att inte känna den klassiska söndagsångesten. Det är ett löfte till mig själv detta året att jag skall försöka vara mer här och nu i stunden och inte ha ångest eller oro över vad jag inte gjort eller hunnit med. Här och nu är det fortfarande helg och fortfarande tid för ledighet och samvaro. Idag trotsade vi kylan och begav oss ut allihopa för att mata ankorna  nere vid ån. Där fanns ett paket bröd modell äldre som ingen av barnen ville äta och eftersom varken jag eller Micke äter någon form av kolhydrater och då definitivt inte i formen av bröd så kändes ankmatning mer lockande än att slänga det. Jag gillar inte slöseri.

Sagt och gjort. Byltar på ungarna och ger oss ut. Det är kallt och grått ute. Inte alls något strålande vackert fotoväder men kameran är ändå min ständige följeslagare. Egentligen är jag inte så där himla bra på att ta kort som jag skulle önska. Jag tar alltid bilder på känsla och impuls och funderar sällan över kompositionen av bilderna, kan för lite om kamerans funktioner och hur man “målar upp” en bra bild. En dag skall jag gå en fotokurs har jag tänkt. Eller kanske bara läsa instruktionsboken ;-).

En dag.

men idag är inte den dagen så jag nöjjer mig med mina halvmessyrer till foto som iallafall förmedlar lite av den känslan som finns i stunden hoppas jag. Det är en annan sak jag lovat mig själv iår. Bli bättre på att fota och visa. Illustrera dagen med en bild och inte bara en text. För inlägg med bild är alltid mycket roligare än bara med text.  Även om jag mest bara skriver för mig själv och nån enstaka gäst som trillar in. 🙂

Vi begav oss ned i grönområdet bakom huset. Där är inte skog men parkliknande område ända ned till ån. Där finns promenadstigar som är vackra på sommar och vår när grönskan liksom överfaller stigarna och omfamnar en från alla håll när man är ute. Nu är det mest kalt och kallt.  Loppan iklädd sina nya fina stövlar som hon absolut ville ha på söndagspromenaden, hon skulle ju bara gå fiiiint och inte alls gå i nått smutsigt eller klabbigt, jo eller hur. Hon är väl inte min dotter för inte. Hon klättrar, springer, kastar pinnar, lyfter trädgrenar och smutsar ned sig. Precis som barn skall.

Vi tar oss ned till å kanten. Ankorna är avvaktande och vill först inte komma nära. Vi får kasta ut ett helt gäng brödbitar på isen och sedan backa bort en bit innan de vågar ta sig fram. Barnen smular och kastar torra bödkanter för glatta livet och ger glada hejjarop när fåglarna närmar sig som naturligtvis skrämmer bort dem igen. Det är svårt att hejda den där spontana hejdlösa glädjen som bor i barnen. Men tillslut vågar de sig fram, brödet tar slut och vi ger oss av hemmåt. med iskalla fingrar och massa fina bilder. Lovar att lägga upp ett gäng till imorgon när det finns lite mera tid.  Kvällen försvinner snabbt och vi städar tillsammans Adrians rum. Man undrar ju hur mycket skräp en unge egentligen kan samla på sig. Minst en näve gamla popcorn i leksakslådan av någon underlig annledning. Och alla de dära strumporna som så magiskt varit borta! Voila, en titt under sängen så kom där fram ett gäng tillsammans med gamla ballonger, spelkulor, godispapper och fina stenar som fått följa med in.

Precis som det skall vara en söndagskväll.

Jan 26 2012

om att vara påväg hem

Posted on by

                                              älskade unge på väg hem medans solen gömmer sig

ibland är det så där himla skönt att kunna sluta lite tidigare för att hinna med några av de dagliga sysslorna eller vara mer nära och tillsammans med barnen. Jag har försökt att korta av mina dagar lite genom att börja tidigare på morgonen och jobba in så mycket jag kan där. Detta innebär att jag ofta kan sluta 16.30 vilket är en någorlunda hyfsad tid om jag vill orka vara tillsammans med familjen.

Idag hade mannen laboration/föreläsning i skolan och slutade ändå senare vilket innebar att det var jag som fick hämta lillemannen som hade följt med en kompis hem efter skolan. Det var så där vackert som det bara är på kvällen när solen sänker sig och himlen fullständigt exploderar av färger samtidigt som snön gnistrar på marken och gör januari kvällen lite aningens ljusare.

Jan 19 2012

om de mina

Posted on by

Igår var ingen bra kväll, jag jobbade länge och kom hem trött grinig och helt utan tålamod. Jag somnade tidigt som attans, tror faktiskt att klockan inte ens slagit åtta, och vaknade på morgonen med lätt dåligt samvete. Jag går ofta iväg tidigt på morgonen innan resten av familjen har vaknat. Den enda som jag träffar på morgonen är största sonen som jag väcker en kvart sedan innan jag går – min fina stora kille som är påväg in i tonåren med stormsteg. Det är svårt att förstå att han börjar bli så stor att han är påväg ifrån mig. Påväg ut i livet precis som det skall vara, för att finna sig själv och sin egen lycka. Ännu så länge tackar jag min lyckliga stjärna för att han trots att hanär elva och på sitt tolfte år så låter han mig inte gå till jobbet på morgonen utan att jag skall först väcka honom och sedan vänta tills han kommer ned så att han får ge mig minst en kram innan jag går. Finaste hjärtat mitt. Fortfarande mammas lilla pyre.

Medans jag är tidigt på jobbet för att strukturera upp min dag så åker maken till dagis och skola med lillLoppan och paddling. Mina älskade småttingar som jag först ser igen när jag kommer hem på kvällen allt för sent. Mina fina små ungar som jag inte träffar på hela dagen. De springer runt och pratar, leker, utvecklas och lär sig nya saker hela långa dagen och jag är inte med. Det är lite jobbigt faktiskt. Mannen är väl den som jag ändå får mest kvalitetstid med eftersom vi ändå sitter uppe en stund tillsammans och tittar på någon film eller serie men barnen känner jag att jag saknar den där riktiga kvalitetstiden med. Mellankillen som snart fyller sju, med sina funderingar och stora glugg efter tappade framtänder. Han håller på och knäcker skriv och läskoden och är frammåt och social även om han gärna sitter med storeror och spelar datorspel eller wii. Smal som en speta och blek som ett vitansikte är han men han har de vackraste långa ögonfransar och glittrande ögon en liten pojke kan ha. När han kryper upp i mitt knä och tittar på mig med plirande ögon så smälter jag helt totalt över detta klisterbarn som kom och gjorde oss till en familj.

                                             Mina älskade killar spelar x box kinect så det står härliga till

Så min lilla dotter. Fem år gammal och full av bubblande sprittande personlighet med massa ord och fart. Nyklippt i en liten page med tovor i håret springer du omkring i antingen mysbyxor eller finaste prinsessklänningen. Det händer alltid någonting med dig.  På ett underbart härligt sätt. Du funderar mycket på livet och döden och om mammor alltid kommer att finnas där. Min lilla Loppa, för dig vill jag alltid finnas där. I kropp, själ och hjärta. Du kommer alltid att känna min närhet.

                                                                              Älskade lilla du.

Mina fina.

Snart hoppas jag på ändring. Att mannen skall hitta sitt drömjobb med en vettig lön som gör att det är min tur de närmsta åren att dra ned på jobbandet och få finnas mer för barnen. Skicka iväg till skolan och vara där när ni kommer hem. Hjälpa till med läxor och stötta vid kompisbråk. Jag vill inte missa mer av eran uppväxt trots att jag har världens bästa jobb som jag inte klarar mig utan.

Mina.

Dec 24 2011

om en vit jul

Posted on by

 julen är ju roligast för de som är små och så här glad kan man bli när man får det man önskat sig aldra mest

för ett par år sedan tog vi beslutet hemma om en att fira en vit jul. Vit i den bemärkelsen att vi inte dricker någon alkohol under julhelgen så länge barnen är vakna. Knappt ens därefter men definitivt ingenting så länge barnen är uppe. Julen är ju ändå barnens högtid och den skall vara på deras vilkor. Det var mest  alla de alkoholutbildningar som jag gått via jobbet som fick mig att tänka till men även flera andra annledningar. Blandannat läste jag en krönika av Alex schulman och säga vad man vill om hans liv och leverne men den berörde mig och fick mig att tänka till, makens berättelser om sin barndom har också påverkat. Så 2009 tog vi beslutet om att vit jul. För barnen. För oss. För familjen. Detta är inget som jag på någotvis skulle påtvinga någon annan eller säga att alla måste göra som jag/vi. Men för mig har detta varit ett oerhört viktigt beslut att ta och den som vill fira jul med oss är innerligt välkommen men måste då inrätta sig efter det samma.

Begreppet vit jul står för mig för så mycket mera än bara vacker gnistrande snö som ligger vit på både tak och mark. Vit jul står för trygghet, kärlek, glädje och tid för att umgås. Året har massa andra dagar och tider för alkohol. Men julen vill jag skall vara vit.

Dec 24 2011

om att hinna med allt?

Posted on by

Kvällen före julafton.

Har ni hunnit med allt som ni hade tänkt er? Jag känner mig lugn trots att jag inte gjort det. Men det är inte så mycket som saknas eller som är kvar att göra. Allt julgodiset är fixat. Fudge, polka knäck och vanlig knäck, chokladkola och lakritskola samt rocky road. Skinkan är griljerad och den obligatoriska “kvällenföre skinkmackan” är intagen. Barnen har dekorerat pepparkakshus och för en kvart sedan bad Adrian om att få gå och lägga sig. Det är skönt att ha en unge som är så otroligt trygg i sin säng. Han sover alltid i princip hela natten lungt och tryggt. Samuel och Loppan ville dock stanna uppe en stund till vilket försvårar mitt julstrumpefixande och skattjakts ordnande. Men det får hinnas med det också. Problemet är bara att efter att fixande är jag så otroligt trött att jag inte orkar stanna uppe så länge till.

Julstämning det finns det ingen iår. Men det är okej. Den behöver inte vara där fullt ut, allt behöver inte vara perfekt för att det skall vara mysigt. Det gäller bara att njuta av det som är. Gemenskap och tid att umgås med familjen. Egenligen är det just det som julen handlar om.

God jul på er alla.

Dec 10 2011

omvägen

Posted on by

Hur kom det sig att livet förde mig hit. Så annorlunda mot det jag tidigare tänkt och på många sätt både bättre och sämre. De val jag gjorde och de möjligheter som presenterades för mig har lett mig hit. Vilken omväg mot den väg jag hade själv stakat ut.

Jag tänkte på det en kväll när jag och samuel var ute på en kvällspromenad för att få ihop ett gång steg till veckans  stegräknartävlingen på jobbet . Första dagen fick jag ihop 10621 steg och andra blev det något mindre. Målet var att komma över 75.000 steg när veckan var över och det skall nog kunna fungera. Vi gick upp och ned längs gatorna, in bland husen, och tillbaka via stigar och genvägar. Livet har aldrig varit enkelt eller möjligheter serverats på silverfat. Och just så där har livet sett ut de sista 10-15 åren.

Omvägarna.

Samtidigt är det dem som lärt mig mest. Hade livet sett ut som jag planerat hade jag nog inte haft nått av mina fantastiska barn. Samuel är en högst oplanerad och älskad olycka som inte kunde blivit mer lyckad. Han förde ljus och glädje samt mening till livet som då var ensamt kallt och tråkigt. Men jag förlorade min bästa vän på kuppen. Hon gjorde det tydligt att hon inte gillade att jag valde mitt barn och kände sig svartsjuk och utanför. Det gjorde så ont att jag gick under isen en stund. Den person jag litade på skulle stå där vid min sida valde bort det som betydde mest för mig.

Med honom hittade jag min passion. Barnmorskeriet. Jag skulle bli barnmorska och det till varje pris. Jobbiga intensiva struliga år långsamt frammåt mot målet. Jag träffade mitt livs kärlek och förlorade honom, gick helt under isen och var djupt deprimerad i ett halvår. Träffade min nuvarande man som satte in stora charmoffensiven och tillslut långsamt tinade mitt nedfrusna hjärta.

 Halvt upptinad blev jag högst oplanerat gravid med min andra son. Älskade klisterungen. Han som kom med en trulig underläpp och klistrade ihop oss fyra till en familj. Han kom på helt fel tid och han var så rätt. På vinst och förlust när jag insåg att tack vare mitt val att föda barn strax innan examen som skulle göra mig helt oanställbar i sjukhusets ögon ( jo jag fick faktiskt nej tack på två jobb där jag innan hade blivit lovad tack vare att jag “borde vara hemma med mitt lilla barn” och det höll på att göra mig galen av frustration att någon annans pesonliga åsikter skulle påverka så mycket) så kunde jag ju på vinst och förlust kasta in en ansökan till barnmorskeutbildningen i Borås där man faktiskt kunde läsa på distans. Och dröm om min förvåning när jag faktiskt kommer in. En lyckträff. Flera hundra sökanden, 30 platser varav 15 st med valbar ort som  praktikort och jag kommer IN. Det kändes som högsta vinsten.

Mitt i utbildningen bestämmer vi oss för att skaffa ett barn till. Längtan är stor och vi får en högst efterlängtad dotter. Familjen känns komplett. Men praktiken blir lång och svår och tackvare det och lite annat om och kring och bråte så blir det inget av med att jobba på förlossningen. Jag är mammaledig längre än jag tänkt och kastar på vinst och förlust in ett mail till MVC för att höra om de behövde nån vikarie nån gång då och då och får genast napp och blir erbjuden  världens bästa sommarjobb på flera månader. Jag kom in i precis rätt tid när det behövdes folk och snart skulle anställas. Tack vare att jag pressar mig till det yttersta och älskar jobbet med en sådan intensiv passion att allt blir lätt och jag jobbar mer än jag borde så får jag mitt erkännande – en fast tjänst, som ett bananskal på en silverbricka.

Hade jag anat det fem år tidigare?

Svar nej.

Livet tog många omvägar innan jag landade här. I ett litet rosa kedjehus med tre älskade ungar och drömjobbet.  Undrar ibland hur livet skulle se ut om inte alla dessa “omvägar” kommit emellan. Men sen skakar jag på huvudet och bryr mig inte, omvägarna har lett mig HIT, vilket är precis dit jag ville vara. Detta är drömmen.

Jag lever drömmen och då är det ingen omväg,

bara vägen mot målet.

Dec 8 2011

om att backa bandet

Posted on by

vad var det som gick fel egentligen?

Hur blev det så här?

Kan någon förklara?

Det var ju inte så här som det skulle bli. jag skulle ju inte bli en sådan där mamma som inte har koll på när hon skall hämta barnen på fritids eller förskola, jobbar så sent att hon är sist kvar på jobbet och får låsa, släcka och kolla skrymslen och vrår. Jag skulle definitivt inte bli den mamman som hämtar sina barn sist av alla på dagis och kommer inrusande efter stängningstiden är passerad med 2 minuter för att snabbt dra vidare till nästa ställe.  Idag är ingen bra dag helt enkelt. Idag är en dag som jag gjort allt det dära ovanstående som jag aldrig skulle göra.  Jag skulle ju liksom vara värsta morsan ever. Ha stenkoll på allting samtidigt som jag ständigt prioriterar kidsen före jobbet, hinner med allt och alla, bakar grymmaste kanelbullarna och ordnar magnifika barnkalas. Det började ju rätt okej iallafall. När älsta sonen var liten så hade jag hur mycket tid som helst.  Jag pluggade i många år och han behövde sällan vara långa timmar på dagis. Vi hade inte så mycket, iallafall inte om man tittar på materiell standard eller high tech teknik och avancerade prylar, men vi pysslade, bakade och umgicks med vänner.

Jag hade drömmar då. Drömmar om att en dag bli barnmorska med stort B. Att jobba på mödravården och köra ultraljud. Jag bra visste att det var _jag_ och att jag en dag skulle nå dit. Tillsammans med min son levde jag ett mera rikt och fantasifyllt liv där målet kom närmare och närmare för varje dag.

Nu är det målet nått, iallafall en del av det, jag har fortfarande drömmen om ultraljud kvar men i övrigt så drömmer jag inte längre så mycket. Jag lever för att jobba, komma hem med barnen, städa, äta umgås med familjen en stund och sedan däcka av utmattning. Jag lever drömmen men ändå undrar jag ibland om det är värt det.

Jag vet att jag skulle kunna jobba mindre. Men det är svårt när vi är en stor familj och behöver pengarna under tiden som maken studerar. Jag vet att jag kunde gå ned i tjänst och vara hemma mer med barnen. Fast samtidigt vill jag ju leva den delen av drömmen med, jag vill kunna jobba heltid med det jag älskar mest av allt. 

Ibland vill jag bara backa bandet en stund. Det är då vägen blir viktigare än målet.

Jun 6 2005

om morgonstund

Posted on by
har guld i mund eller vad är det man säger?
Själv njuter jag dock av att få sitta  för mig själv en stund vid datorn innan lilleman vaknar till och skall ha all min uppmärksamhet. Den stunden kommer snart oavsett vad jag gör så det är lika bra att passa på och njuta. En halvtimme till en timme brukar jag kunna snika till mig av egen tid så här på morgonen efter att han fått mat och jag smygit mig upp. Det har varit svårt för lillekillen att sova inatt eftersom han verar vara lite småförkyld och framförallt täppt i näsan och då blir det inte mycket sömn för någon.
Det känns så otroligt konstigt att det är en ny vecka och att man nu är färdig med allting.  Jag kan knappt fatta att i fredags tog jag min sjuksköterskeexamen. Jaha liksom.  Och sen då, vad händer nu, är det över? Skall jag inte gå till skolan imorgon alltså ?
Nähepp.
Vad skall jag göra då då? Vara hemma?  Jasså!  Men tack  då är jag väl det. :-) Allt känns så otroligt konstigt, så jobbigt och så stort och skönt. Alla dessa känslor mixade tillsammans och jag vet inte vad jag skall känna egentligen. Jag längtar efter att få komma ut och pröva mina vingar samtidigt som jag ser fram emot att få vara hemma. Njuter av att vara färdig med skolan samtidigt som det ger mig ångest att jag inte skall tillbaka igen. (om jag nu inte kommer in på vidareutbildningen) allt är så svårt att hantera helt enkelt. För det är ju än så länge rätt så ovisst.
Vad som händer nu.
För även om jag vet att jag har ett år framför mig av mammaledighet innan jag måste börja söka jobb som sjuksköterska eller börja att plugga igen så vet jag ju inte om jag nu har kommit fram till min slutstation. Jag kanske aldrig kommer in på vidare utbildningen. Kanske går år efter år och väntar på en plats eller ett besked som aldrig kommer. Vilken mardröm det skulle vara. Jag har sökt in på både distriktssköterskeutbildningen på halvfart och på barnmorskeprogrammet i Borås på distans. Så någonstanns lever drömmen om att fortsätta. Och kanske, kanske kanske har jag sådan tur att jag kommer in direkt.
Men nu skall jag sluta ögonen en stund och njuta.
tills drömmen slår in är detta mitt enda och dessutom mitt absolut viktigaste jobb. Att vara mamma till dessa två underbara gullungar