om annandagen

Posted on

Imorgon är det slut på julledigheten, trevlig slapphet och slöande på soffan. Imorgon är det åter arbete som gäller även om det bara är ett par dagar innan det åter är ledighet över det nya året och fram tills att skolan börjar. På gott och ont. Jag har egentligen ingenting alls emot att gå till jobbet igen efter dessa dagarna då det är himla roligt att jobba och jag ser fram emot att se vad som hänt, om några bebisar fötts som jag inte kunnat se på landstingets webbis sida och slutföra sista föräldragruppsträffen. Vi är inte så många som jobbar i mellandagarna och det är faktiskt rätt skönt. Man får mer tid att prata med de fåtalet kollegor som är på plats.

I övrigt har julen bara flutit förbi. Många glada skratt och tindrande barna ögon när paketen visade sig innehålla precis just det som de så innerligt önskat sig. Till oss vuxna blev det minimalt med grejjer iår. Dels för att vi försöker att spara pengar till skidresan med bästa familjen Z men också för att det inte riktigt känns som vår jul iår. Det saknas för mågna för det. Hjärtat ekar lite granna för de som inte är med oss av olika annledningar.

Nu är julen slut och idag blir sista slöardagen. Sen är det annat på gång vilket också känns skönt. Maken kunde inte knäppa sina julbyxor i förrgår så han har gått med på att äta LCHF med mig i två månader inför skidresan nästa år.  Så det kommer att bli en helt ny resa för er att följa med på.


om den pirrande känslan av lycka

Posted on

tomtebloss

                                                                                         årets första tomtebloss

Det är egentligen lunch men jag har inte tid att äta.

Iallafall inte ännu. Jag jobbar sista dagen och har inte alls tid att tappa tempot för någon lång stund. Mest för mig själv, jag har fantastiska kollegor som skulle klara ut om så staden välte och himlen ramlade ned utan att jag vore där. Men jag kan helt enkelt inte riktigt slappna av och njuta av julpysslet hemma om jag inte känner att jag gjort allt som jag bör, ska och måste i mina egna ögon.  Det finns alltid någonting kvar att göra. Denna julledigheten är inte bara välkommen utan känns nästan nödvändig efter en intensiv höst. Jag känner en intensiv längtan efter att vara tillsammans med barnen, baka, pyssla och fixa. Ja allt det där som hör ledigheten och julstressen till

Ändå tar jag mig en stund här och nu och sluter ögonen, längtan efter ledighet och julstämning är så intensiv att jag känner hur det pirrar i magen av bubblande lyckokänslor. Smaken och lukten av kanel och bubblande knäck är så nära i tid att jag nästan kan ta på dem. Det är fortfarande ett par timmar kvar av jobb, justeringar och plock innan jag kan bege mig hemmåt men det känns helt okej. Det är så nära nu.

snart snart snart

jag nynnar och sjunger som Veronica maggio :

Jag är nästan där!


om att lära av varandra

Posted on

Många av mina vänner och säkerligen också kollegor skulle aldrig förstå valet att som barnmorska vilja jobba med mödrahälsovård istället för att arbeta med förlossning eller BB. Troligtvis för att så många ser förlösandet som synonymt med barnmorskeriet och mottagningsarbetet blir någonting som hamnar lite på undantaget. Något som man möjligtvis kan göra sedan. Efter att man har jobbat i flera år på en förlossningsavdelning eller på BB.

Själv har jag sedan länge en passionerad kärleksaffär med mitt yrke som just mödrahälsovårdsbarnmorska på en relativt stor barnmorskemottagning i södra Sverige.

 Många säger att de vill bli barnmorskor för att få just förlösa. Och jag håller med. Det är fantastiskt. Att få förmånen att vara med på ett av de största händelserna i föräldraparets liv och att kunna påverka och göra den till en positiv händelse. Den kicken man får inne hos de nyblivna föräldrarna när barnet precis kommit ut och ligger där alldeles nyfödd och skrynklig på mammas mage, blickarna hos de nyblivna föräldrarna, både på varandra och på det nya underverket. Feststämningen i rummet. Det _är_ stort. Och det händer att jag saknar den biten.

Men jag har alltid vetat var jag hör hemma. – Vart mitt hjärta ligger. 

Här på barnmorskemottagningen bland alla dessa fantastiska kvinnor i olika åldrar och skepnader som jag möter. Och då menar jag både mina helt otroliga kollegor som efter olika antal år i branschen fortfarande liksom jag brinner så hett för detta fantastiska yrke. Studenterna, som kommer och ger av sin glädje, nyvunna kunskap och iver för att lära sig detta stora. Kvinnorna jag möter i livets olika faser. Det går inte med ord att beskriva hur fantastiskt det är. När jag tänker på vilken tur jag har som fått förmånen att jobba med just detta, som är det största jag kan tänka mig så känner jag rysningar i kroppen.
Fortfarande!!!

Trots mer än tre år på samma plats. Vilken otrolig förmån.

Redan när jag för snart tio år sedan bestämde mig för att barnmorska är det rätta valet för mig så har BMM legat mig varmt om hjärtat. Det var för länge sedan under min första graviditet så att en barnmorska just här visade mig vad man som BM kan göra för en gravid kvinna, och jag glömde det aldrig. Målet stod så klart och tydligt framför mig att resan, som stundom var lång och tung, aldrig kändes omöjlig eller betungande. Redan då visste jag att _hit_ kommer jag tillbaka.

Barnmorskeyrket är ett faschinerande yrke, med den stora bredd som vi har att jobba med. Allt från den unga kvinnans första undersökningar och behov av prevetivmedel men också behovet av att lära känna sin kropp och vem hon är. Den mogna kvinnan som kommer med graviditet eller längtan om den samma, men också oron över den oönskade graviditeten. Fram till den äldre kvinnans tankar och funderingar om klimakteriet med de problem som det kan föra med sig och funderingar kring att lämna sitt fertila liv bakom sig.

Det är helt fantastiskt. Alla dessa starka fantastiska underbara kvinnor. I alla åldrar och storlekar, hudfärg och sociala bakgrund. Med hela mitt inre vill jag jobba för att stärka dem och lära dem lära känna sin egen kropp. Det är en ynnerst att få jobba med det man helst önskar sig. Och det gör jag. Varje dag.

I mitt jobb har jag dessutom möjligheten och förmånen att kunna vidareutveckla mig, vilket är oerhört stimulerande

Men nu när jag sitter här sedan ett par år tillbaka så undrar jag ibland vem som lär vem. För även om jag håller i utbildningar, föräldragrupper, informerar och råder de kvinnor och även män för den delen som jag möter i mitt yrkesutövande så känner jag att de till lika stor del är mina läromästare. De lär mig självkännedom, de lär mig ödmjukhet och respekt, de lär mig om livet.

Och jag är tacksam för dessa läromästare. De gör att jobbet aldrig blir enformig, att jag alltid måste anstränga mig för att utvecklas och blicka framåt. Aldrig stagnera. Och det är precis just det som jag önskar.


om timmar som går allt för fort

Posted on

så har det hänt igen. Aww. De där magiska timmarna mellan lördagens morgon när allt känns bra och ledigheten ligger framför mig har förvandlats till söndagskväll när känslan snarare handlar om att oh shit jag har inte hunnit med vad jag önskade denna helgen heller. Tankarna har vandrat vidare till morgondagen och den långa vecka som ligger framför mig. Några har fött barn vilket jag har sett under helgen ( ekonomer må kolla börsen när de är lediga – jag kollar webbisarna. Kan man få det klassat som en yrkesskada tro?) andra är inplanerade under veckan för kontroller av olika slag och jag hoppas att få tillräckligt med tid för att kolla igenom pappershögarna som växer på skrivbordet. sen är det alltid lite artiklar som borde läsas, uppdaterade PM som jag behöver gå igenom, statistik och register som skall fyllas i. Jobbet innehåller så mycket mer än bara patientmötet även om det är den absolut viktigaste biten.

Helgen har bestått annars av en hel del röjj och jag är jättenöjd med vardagsrummet. Det är näst intill perfekt. iallafall i den formen som det är nu och jag njuter av att sitta här stilla och titta utan att ha ångest för pappershögar och drivor med sladdar och annat skräp som maken drar in. (oh ja jag är såklart helt oskyldig till röran) Hela expedithyllan i vardagsrummet tömde jag och torkade ur innan det fick nya platser. Det är roligt att variera sig och ändra om lite även om det i princip är samma saker som man jobbar med. Det svåraste tycker jag är att få till morfars saker så att de ser ut att höra ihop. Knyta ihop påsen av nytt och gammalt i samma rum.  Roligt men svårt.

Idag har jag och maken röjjt ur vårat sovrum där uppe. Där var inga dammråttor utan snarare marsvin, promise, hur mycket samm som helst i hörnor och under sängen. Men nu skall det bli en glädje att lägga sig i det städade rummet. När vi flyttade in var vårat sovrum ett av de första projekten som jag gjorde. Svärmor tapetserade och jag la in golv trots att jag var höggravid med Filippa. Det är mer än fem år sedan nu. Väggarna är vita tapeter och en vit med beige medaljonger på. då känndes det som om det var ett hotellrum vi sov i när det var klart. Idag är känslan lite annorlunda. jag hade gärna gjort om det igen. Men pengarna räcker inte riktigt så vi får ta en sak i taget!

Nu sitter jag med färg i håret och skall bli av med de gråa hårstråna. det är typisk söndags sysselsättning det!

min första återblommande orchide har fått fina nya knoppar. Tänk det finns hopp även för mina gröngråa fingrar.


Omtanke

Posted on

Efter en heldag i jobbets och statistikens tecken så är jag fylld av tankar och vilja att förändra och förbättra. Tänk att man efter så lång tid kan fortfarande brinna så starkt.

För mig handlar det nu om en period på snart 12 år där jag brunnit för barnmorskeri och mödravård. Nästan lika lång tid innan jag var färdig som efter.

Det hela började när jag väntade mitt första barn. Samuel som idag närmar sig sin elfte födelsedag. Under graviditeten med honom lärde jag mig vad en barnmorska kan göra. Hur hon med sitt engagemang och omtanke kan påverka en sådan känslig period av livet som graviditeten faktiskt är. Jag har mött både omtanke och den direkta motsatsen.

I alla år efter det har min drivkraft varit omtanken. Den jag tillslut fick och upplevde påverkade mig så starkt att jag ville göra detsamma själv.

Från att ha börjat med en dröm. År 2000! Via ett år på komvux, direkt vidare till högskolan i tre år och sedan ett och ett halvt år i Borås på “morskis” – fram tills där jag sitter idag. Tio år efter drömmen föddes så sitter jag mitt i drömmen och drivs fortfarande av samma längtan att få göra skillnad.
Jag vet att allt jag gör och står för naturligtvis inte passar alla. Men den känsla och omtanke jag känner i hjärtat är äkta och stark. Jag hoppas och tror att det fortfarande känns så när nästa tioårsperiod har passerat.


om tyst tacksamhet

Posted on

Varje dag får jag en present.  Eller tja, kanske inte varje dag men inte långt ifrån. Varje vecka iallafall.

Presenten kommer inte alltid inslagen i papper eller cellofan. Dock har den ett större affektionsvärde för mig än någonting som man skulle kunna slå in eller packetera.  Presenten kallas för efterkontroll. Efterkontrollen är det besök som kvinnan gör 8-12 veckor efter förlossningen för att stämma av, prata om sin upplevelse, kontrollera sitt blodtryck och blodvärde samt prata prevetivmedel. Ibland kommer hon själv, ibland tillsammans med sin partner och ibland har hon med det nyfödda underverket.  För mig spelar det ingen roll. Det är fantastiskt att få se och beundra bebisen och varje gång sjunger mitt hjärta. De där små små händerna, glittrande ögonen och tunga korta andetagen. Inte konstigt att man kan känna längtan efter att få uppleva det igen. Stoltheten i kvinnans ögon när hon berättar om förlossningen.

Efterkontroller är något av det mest fantastiska jag vet, jag känner mig så stolt och lycklig över att få vara en liten liten del av allt detta. Att få följa med en liten bit på vägen. Vägen mot föräldraskapet. Här om dagen hade jag ett par efterkontroller, den ena tjejjen hade med en liten present och ett kort på underverket och en liten text som jag gömmer i mitt hjärta. När hon tackade för denna tiden  och för det stöd hon hade känt så fick jag tårar i ögonen.

Tack – ja jag är så tacksam. inte för presenten även om jag blir rörd, stolt och glad, inte för kortet även om jag känner bubblande lyckokänslor innuti när jag tittar på det, inte för allt det där. Den stora presenten är du, du som tar dig tid att komma hit, mitt i det nyblivna föräldraskapet, i allt som är så stort nytt och fantastiskt, och väljer att dela detta med mig. Det är lika stort och fantastiskt varje gång och när jag sitter där känner jag hur det brinner i mitt hjärta. Hur rätt det är. Det är detta jag är menad att göra och jag är så otroligt tacksam över att ha mitt drömjobb. Den största presenten av alla är patienten som kommer tillbaka.

Det är lika fantastiskt varje gång!


om att bli barnmorska

Posted on

Sedan jag fick barn första gången har jag drömt om att jobba innom förlossnings eller mödravården. Helst med mödravård och med mammor som mår dåligt under sin graviditet. Jag har själv erfarenhet av svårt graviditetsillamående och kännde att jag ville göra mera för dessa kvinnor som mår så dåligt. Målet har länge kännst långt borta då jag varit tvungen att läsa länge för att nå mitt mål.

Först var jag tvungen att läsa in ämnen på komvux för att ens vara behörig för högskolan, sen så göra högskoleprovet inför högskolan, 3 år på sjuksköterskeprogrammet och efter det söka och hoppas på att komma in.

Jag brinner för kvinnor hälsa, hela biten, att se kvinnan ur hennes alla olika åldrar och aspekter och de problem som hon ställs inför i varje ålder. Det är faschinerande.