Tag Archives: tankar
om etthundraåttionionde dagen
Posted onom etthundra femtiofjärde dagen
Posted on154. Vad hade du för stil för 5 år sedan?
samma som nu, ingen alls. Jag förändras dagligen och det jag gillar nyss kanske inte passar imorgon. Följer ingen stil troget utan tar det som jag känner för för stunden.
om etthundra femtiotredje dagen
Posted onVECKA 23 – FÖR 5 ÅR SEDAN
153. Vem var du för 5 år sedan?
Jag hade sedan ett år börjat jobba på mitt drömjobb. Precis fått fast tjänst ( juni 2009) och samma år hade min älskade morfar gått bort. Det var ett år fyllt av sorg och glädje. Vi gifte oss borgerligt på stranden på gotland. Jag kunde inte tänka mig att gifta mig inför folk när inte min morfar var med för att se det. Känslosamt år. Jag vill minnas att jag var i upprorstillstånd. Fylld av alla dessa motstridiga känslor och det kändes som att tappa fotfästet helt.
om etthundrafemtioandra dagen
Posted on152. 5 saker du sällan kan motstå att köpa
Min man säger att jag har pippi på skålar. Och det är nog så, jag har massvis med olika storlekar och färger.
pyssel – jag ser någonting och får en ide i huvudet och då måste det med hem
fynd – jag är en fyndjunkie, tittar efter erbjudanden, röda lappar och extrapris
gamla möbler som skriker efter en renovering om ommålning.
den femte får jag allt fundera på.
om mors dag
Posted onIdag går mina tankar inte bara till mina barn och min egen mamma. Idag går de ett steg längre. Jag tänker på den kvinna som var min mormor. Lilliane Marguirite . Född i Amerika på 1920 talet och dog allt för tidigt här i Sverige 1989. Jag saknar henne än.
Det var inte så länge sedan det slog mig, jag tror att det var under barnvagnsmarschen faktiskt, att jag inte vet någonting om hur min mormors graviditeter eller förlossningar var. Mormor är ju sedan länge borta och morfar dog för 5 år sedan så den enda som finns kvar att prata om det är min mamma då min morbror och hennes storebror också är borta sedan flera år tillbaka. Hur var det egentligen då på 1950 talet att vänta och föda barn.
Lilla mormor, vilka tankar hade du när du kände sparkarna under ditt hjärta.
Första barnet – en son 1949, en ljuvligt söt unge med lockigt hår, som sedan visade sig ha både fysiska och psykiska funktions nedsättningar. Som barn älskade jag min morbror över allt annat. Som vuxen hade jag svårare för de förändringar och spår sjukdomarna satte både i kropp och själ på honom. Jag vet att morbror var ditt hjärtebarn som du oroade dig för konstant.
Sedan andra barnet. en dotter. 1953. Min mamma, en envis, högljudd och bestämd liten flicka. Själv säger hon att det var för att hon var så besvärlig och att morbror behövde så mycket speciellt stöd som de valde att inte skaffa fler barn.
Hur kände du då lilla älskade mormor?
Var det detta du önskade eller kände du någon gång längtan efter mera?
Hur var det att föda barn där runt 1950, när morfar inte fick vara med dig i förlossningsrummet. Vem var med dig då? Vem stöttade dig och baddade din panna när värkarna slet dig itu?. Fanns det någon som gjorde dig trygg? Fann du någon tröst och lindring? Hur lång tid tog dina förlossningar?
Jag önskar att jag hade ställt alla dessa frågor till morfar när jag hade chansen. För när jag var 13 år fanns inte dessa tankar i mitt sinne. Jag var allt för ung när du dog. Du var allt för ung. Jag saknar dig av hela min själ och hjärta och jag önskar att du hade fått vara här bara ett litet tag för att se mig växa upp och bli den jag är idag.
Hade du varit stolt över insändaren jag skrev till tidningen om morsdag och orättvisa preventivmedelssubventioner mormor? Hade du känt glädje i hjärtat över landvinningarna med barnvagnsmarschen? Hade du känt dig delaktig i mitt val att bli barnmorska och hjälpa kvinnor genom många av de största faserna i livet? Du sa ju visserligen präst eller sjuksköterska men jag känner att jag gör ännu mer nytta här mormor lilla.
Jag önskar jag kunde fråga dig om du fick träffa en barnmorska under din graviditet, om hon stöttade dig och hur du mådde. Mådde du illa som jag gjorde med gossarna eller bra som med tösen? Kunde du sova när barnen var små mormor? Eller var du som jag tvungen flera gånger att tassa fram till vagnen eller sängen för att bara försäkra sig om att de älskade små fortfarande andades? Jag önskar du hade haft de möjligheterna att skriva och berätta som vi har idag med datorer och internet. Jag är säker på att din historia hade varit fantastisk. Förra året åkte mamma och pappa på en tripp i mormors fotspår över till USA. De var och tittade på det sjukhuset där du föddes en gång. Det är inte längre ett sjukhus men det känns stort att veta att nånstans där inne i det huset som fortfarande står kvar tog du ditt första andetag. Min gammelmormor och namne födde sin andra dotter där och självklart undrar jag även hur hennes förlossning var. Två döttrar fick hon. Mormor Jenny, en av de rynkigaste kvinnor jag träffat men så kärleksfull mot oss barn. Även hon dog 1989 fast hon överlevde sin yngsta dotter med sex månader. 89 år gammal, 89 år, 11 månader och en vecka. Vilken krutgumma.
Ni finns fortfarande med mig ni starka kvinnor. Allt vad ni har gått igenom har format er och sedan även mig till den jag är. Jag är tacksam för ert liv och er kärlek. Att ni i generationer gett mig livet. Jag älskar er och saknar er men tänker mig er som min backup, som i sagan om isfolket när någon är i fara så förnims de i bakgrunden, släktens starka kvinnor ( och män så klart men nu är det mors dag). Jag vill tro att ni finns där. Från Jenny till lilliane till Margret och till mig – Jenny. Min dotter är döpt efter dig mormor, namnet Lillie är en kärleksfull förkortning av Lilliane. Jag älskar dig lilla mormor. Ditt liv blev både på gott och ont men du slutade det med kärlek från oss alla. Jag hoppas vi möts igen i Nangiala.
etthundratrettionionde dagen
Posted onVECKA 21 – MAT
139. Äter du tre riktiga måltider (frukost, lunch, middag) om dagen?
Oh no. Knappast. Eller tja, det händer ju faktiskt ibland. Men oftare kör jag nån slags ofrivillig men inte oönskad fastevariant. Gillar inte snabbfrukostar, har alltid mått illa av att äta tidigt och behöver egentligen inte äta innan eftermiddagen. Ibland gör jag det för att det är gott men vanliga vardagar låter jag oftast bli. Äter kanske istället 2 ggr om dagen, antingen lunch och middag eller middag och nån kvällsmat.
Är fullständigt nöjd med det och blir inte sur och irriterad av lågt blodsocker som en del säger att de blir. Suget i magen går ändå över på nån minut och sedan känner jag inte av det längre. Mår väldigt bra av att äta så.
om kvinnan med skägg
Posted onRise like a phoenix.
Rösten bär högt och klart. Långa ögonfransarna smeker kinden. Det mörka håret är långt och välstylat. Eldsflammor i bakgrunden som fågelvingar blir otroligt effektfullt. Det är ett vackert nummer, träffsäker röst och musiken är Bondinspirerad. Det är pampigt helt enkelt. Jag gillar låten och det känns i själen på nått sätt. Så där som bara musik kan göra – när rummet försvinner och musiken bär mig ut i en helt annan del av medvetandet.
Men mer än själva sången, musiken och numret så gillar jag konceptet.
En man i kvinnokläder, inte långt ifrån Dana International som tidigare vunnit festivalen men ändå miltals borta. För Conchita Wurst är något mer än bara en vacker man i snygga långklänning med långt hår som är välsminkad och det är just det som tilltalar mig ända in i hjärtat. Conchita står för något som inte bara handlar om sexualitet eller vilka kläder/attribut vi väljer att omge oss med eller klä oss i. Hon står för möjligheten att vara precis just den du är.
Hon visar att om du inte följer de regler som vi sätter upp i umgänge med andra människor eller i det sociala samspelet, även om du inte klär dig eller sminkar dig eller uppför dig som du förväntas göra så kan du vara vacker bara genom att vara du.
En dragqueen förväntas använda stark makeup ha stort hår och glammiga kläder. Men skägg? Knappast, oavsett hur vältrimmat det än är. Ändå så tycker jag h*n är något av det vackraste som jag har sett. Och nä, jag bryr mig faktiskt inte alls om vad det ska kallas eller om det är korrekt/inkorrekt, normalt eller provocerande. För jag älskar tanken på artistisk frihet att välja precis det uttryck som man själv önskar och stå fast vid det. Jag dras med i allt som hon väljer att stå för och det går rakt in i hjärtat på mig och jag struntar fullkomligt i om h*n ser sig som en hon, han eller hen. Om h*n definierar sig som kvinna eller man, transvestit, dragartist eller bara en människa som klär sig i vackra kläder och målar sitt yttre med makeup eller har kroppslig behåring. Om h*n är hetro/homo/bi eller någonting helt annat. Jag ser en människa som uttrycker sig vackert i ord och röst, utseende, själ och hjärta.
För även om låten i mina öron var fantastiskt vacker och hade kunnat vinna bara på det så är en röst på Conchita inte bara en röst på en låt utan på ett koncept och det konceptet säger att du är helt okej som du är och det står dig fritt att klä och uttrycka dig som du önskar. Precis det som jag vill ge mina barn. Friheten att uttrycka sig. Vara sann mot sin inre kärna, själ och hjärta. I många delar av världen skulle detta uttryck inte få lov att finnas eller synas. Bara du tänkte tanken på att vilja uttrycka dig annorlunda eller fundera över din könstillhörighet så skulle du uteslutas från samhället, byn eller din familj. På andra ställe skulle det räcka att någon ifrågasatte din sexualitet eller att du ens nämnt frågor som rör HBTQ eller andra uttryck för könstillhörighet för att du skulle hånas, torteras, fängslas eller tom dödas.
Idag har en stor del av Europa visat att vi står upp för rätten att uttrycka sig fritt. Att du får vara den du är och oavsett kön eller sexuell läggning och iklä dig de kläder eller attribut som du önskar. Jag önskar innerligt att denna enighet skall få fara fram över städer, länder och kontinenter. Att vi tillsammans kan starta någonting som visar på att det är nog nu. Att alla människor bör ha möjlighet att inte bara klä sig som de vill, älska den de vill, uttrycka sig som de vill utan att alla skall ha rätt till sin egen kropp, själ och röst. Oavsett om det är genom kärlek, säkra aborter eller genom acceptans.
Låt oss vara som de som i pride festivalen marscherar med tejp för munnen, de som marscherar inte för sig själva utan för de som INTE kan eller får. Jag vill tro att efter dagens skräll, att en man klädd till kvinna med skägg kunde vinna Europas gunst en magisk kväll i en sångtävling så borde det väl inte vara så förbannat jäkla omöjligt att även tänka tanken att vem någon annan älskar inte behöver förminska mig som person, att någon annans val av kläder skall behöva göra ont i mina ögon eller att en annan kvinnas rätt till sin egen kropp och sexualitet skall vara helt omöjlig att förstå sig på. Låt oss stå upp för de som själva inte kan göra det även i dessa livsviktiga frågor.
bakom regnbågen finns en skatt – den skatten kallas kärlek – och kärlek kan ALDRIG vara fel
om etthundra trettionde dagen
Posted onom etthundra tjugonionde dagen
Posted on129. Tipsa om något övernaturligt som fascinerar dig