om etthudratrettonde dagen

Posted on
113. Ju äldre man blir desto bättre blir livet, eller?
Ja faktiskt. I nästan alla sammanhang. Det är ju inte helt roligt hela tiden att se hur kroppen blir äldre och börjar påverkas negativt. Men å andra sidan är det inte heller det enda. Jag har lite svårt för att bli så pass mycket äldre att inte längre vara i den fertila åldern. Och även om vi är oense om detta och min man inte kan tänka sig fler barn på något sätt och av någon anledning så tycker jag det är svårt att lämna den delen av livet bakom mig helt.
Ekonomiskt är livet bättre än för 20 år sedan, men å andra sidan så anpassas livet efter ekonomin och vi gör av med mycket mer pengar idag som vi säkert hade kunnat lägga undan. Känslomässigt är livet mycket bättre som 38åring än som 18 åring. Jag kan lättare hantera ångest idag. Allting är inte alltid lättare men väldigt mycket.

om etthundratolfte dagen

Posted on
112. hur tror du samhället ser ut om 20 år.
Bättre hoppas jag. Jag hoppas att vi gör smartare val vad det gäller hur vi behandlar varandra och vår planet. Att vi väljer mer ekologiskt och när producerat. Att vi satsar mer på det som betyder något från grunden. Vård av gravida och förlossning, vård av barn och omhändertagande av föräldrar. Vård och skola.  Jag hoppas att de giriga människorna i toppen skall få sluta tjäna extremt mycket mer pengar än alla andra . Ett bättre samhälle helt enkelt.

om etthundratredje dagen

Posted on
103. 5 tips för en bättre blogg
färg – gärna en egen design, jag gillar inte bloggar som har en fast ram som man inte får röra sig utom. Som en portal där allt ser likadant ut. Jag gillar färg och form.
foto – jag har varit dålig på det där med foto sedan jag bytte till mac från PC. Men det är mest för att jag inte riktigt kommer överens med programmet.
tema – att hålla sig till sin story, dvs inte ändra upplägg hela tiden. Jag upplever det som mkt frustrerande
uppdateringar – lagom mycket, det är ok att inte uppdatera flera gånger varje dag men går det ofta flera veckor mellan inläggen så tappar jag intresset
ha en tanke bakom – jag gillar inlägg med eftertanke och känsla. Det behöver inte vara navelskåderi varje dag eller inlägg men gärna lite djupare tankar och funderingar.

om etthundraandra dagen

Posted on
102. Hiss & Diss – Bloggvärlden
Bloggandet ger och bloggandet tar. Jag har varit med om både och. Samtidigt så är det en stor del av mitt liv. Inte för att folk skall se det utan för att det blir ett arkiv som jag faktiskt är stolt över. Ett arkiv för mina barn och kanske en dag barnbarn att lära känna mig via.
Idag är det mer accepterat att blogga, det var det inte för åtta tio år sedan, jag har fått skit för att jag har skrivit om upplevelser som jag genomlevt trots att jag skrivit anonymt och på ett korrekt sätt. Idag skriver många betydligt mer utlämnande inlägg än vad jag någonsin gjort utan att få minsta lilla höjda ögonbryn för detta. Det är väl kanske största nackdelen. Du kan bli väldigt utelämnad.
Samtidigt kan bloggen vara ett stort stöd och en inspiration, vissa tider i livet har jag fått mycket stöd via det jag skrivit och det är idag skönt att kunna titta tillbaka och analysera vad som hände när tiden har gått och man själv inte längre är i affekt. Genom att gå tillbaka i bloggen och fundera över mina val och vad det blev av dem lär jag känna mig själv bättre. Utmaningar som denna gör att jag får fundera en sväng till och lär mig ännu mer om mig själv.

om etthundraförsta dagen

Posted on
101. Länka en blogg som är olik din men som du gillar
Jag följer inte längre några bloggar slaviskt. Snarare så att jag hoppar in, läser i kapp och sedan kan det åter igen dröja ett tag innan jag kommer tillbaka.
http://blogg.amelia.se/underbaraclara/
Jag gillar Claras blogg, kan inte säga att jag varit en trogen följare utan jag gör precis som ovan beskrivet. Det jag gillar är det som känns äkta. Att inte allt behöver vara perfekt men det finns en egen stil, tro och övertygelse. Sen skriver hon klokt och med hjärta och det gillar jag.

om mitt i allting

Posted on

Jag fastnar. Mitt i allt. I vad det än är jag gör. Jag fastnar upp i tanken och den uppfyller mig. Det är sällan en positiv vettig tanke. Nä. Snarare är det en tanke fylld av oro och ånger. OM något jag borde sagt eller inte gjort. Jag försöker att andas igenom den istället för att låta den genomsyra allt som är jag. Ändå stannar världen. Blicken blir tom och stel som om jag inte längre ser någonting. Det blir svårare att lyssna och ta in allt som händer omkring mig. Blicken fastnar på något helt oväsentligt. En sned tavla. Åh herre gud så kan det ju inte vara. Sned tavla? Nä. Kan sedan inte få bort tavlan ur sinnet. Den stör liksom, precis som tanken jag inte kan skaka av mig.

Jag andas djupt och vänder mig mot barnet vid min sida. Försöker lägga över all min fokus på henne. Kramar henne hårt. Andas in i hennes hår för att ta in doften av henne och låta den ta över. Tanken vägrar dock ge med sig. Känner hur det börjar sticka och pirra i händer och i fötter. Reser mig upp. Rättar till tavlan på väggen. Ur fokus. Blickan  flackar vidare. Jag går en bit. Försöker minnas vad jag tänkte innan jag fastnade. Innan röran i tankarna. Försöker fokusera. Gör om det jag gjorde innan. Försöker bryta mönstret. Andas in sakta genom näsan, ut långsamt men kraftfullt genom munnen för att förstärka avslappningen i kroppen. Tänker på andningen.  Vänder mig återigen mot barnen. Smeker försiktigt sonens kind. Pratar stilla med honom om dagens läxor. Försöker hitta sysslor som bryter det inkörda spåret. Blundar för att inte se att gardinens veck är fel. Jag känner dem inom mig. Hur fel de hänger. De kan bara inte vara så.  Försöker åter bryta. Lägger an blicken på den nytapetserade väggen. Med tapeten som jag älskar. Låter den fastna på min näthinna och bara andas en stund. Kramar om barnen. Bryter mönstret. Reser mig och går vidare.


om de mina

Posted on

Igår var ingen bra kväll, jag jobbade länge och kom hem trött grinig och helt utan tålamod. Jag somnade tidigt som attans, tror faktiskt att klockan inte ens slagit åtta, och vaknade på morgonen med lätt dåligt samvete. Jag går ofta iväg tidigt på morgonen innan resten av familjen har vaknat. Den enda som jag träffar på morgonen är största sonen som jag väcker en kvart sedan innan jag går – min fina stora kille som är påväg in i tonåren med stormsteg. Det är svårt att förstå att han börjar bli så stor att han är påväg ifrån mig. Påväg ut i livet precis som det skall vara, för att finna sig själv och sin egen lycka. Ännu så länge tackar jag min lyckliga stjärna för att han trots att hanär elva och på sitt tolfte år så låter han mig inte gå till jobbet på morgonen utan att jag skall först väcka honom och sedan vänta tills han kommer ned så att han får ge mig minst en kram innan jag går. Finaste hjärtat mitt. Fortfarande mammas lilla pyre.

Medans jag är tidigt på jobbet för att strukturera upp min dag så åker maken till dagis och skola med lillLoppan och paddling. Mina älskade småttingar som jag först ser igen när jag kommer hem på kvällen allt för sent. Mina fina små ungar som jag inte träffar på hela dagen. De springer runt och pratar, leker, utvecklas och lär sig nya saker hela långa dagen och jag är inte med. Det är lite jobbigt faktiskt. Mannen är väl den som jag ändå får mest kvalitetstid med eftersom vi ändå sitter uppe en stund tillsammans och tittar på någon film eller serie men barnen känner jag att jag saknar den där riktiga kvalitetstiden med. Mellankillen som snart fyller sju, med sina funderingar och stora glugg efter tappade framtänder. Han håller på och knäcker skriv och läskoden och är frammåt och social även om han gärna sitter med storeror och spelar datorspel eller wii. Smal som en speta och blek som ett vitansikte är han men han har de vackraste långa ögonfransar och glittrande ögon en liten pojke kan ha. När han kryper upp i mitt knä och tittar på mig med plirande ögon så smälter jag helt totalt över detta klisterbarn som kom och gjorde oss till en familj.

                                             Mina älskade killar spelar x box kinect så det står härliga till

Så min lilla dotter. Fem år gammal och full av bubblande sprittande personlighet med massa ord och fart. Nyklippt i en liten page med tovor i håret springer du omkring i antingen mysbyxor eller finaste prinsessklänningen. Det händer alltid någonting med dig.  På ett underbart härligt sätt. Du funderar mycket på livet och döden och om mammor alltid kommer att finnas där. Min lilla Loppa, för dig vill jag alltid finnas där. I kropp, själ och hjärta. Du kommer alltid att känna min närhet.

                                                                              Älskade lilla du.

Mina fina.

Snart hoppas jag på ändring. Att mannen skall hitta sitt drömjobb med en vettig lön som gör att det är min tur de närmsta åren att dra ned på jobbandet och få finnas mer för barnen. Skicka iväg till skolan och vara där när ni kommer hem. Hjälpa till med läxor och stötta vid kompisbråk. Jag vill inte missa mer av eran uppväxt trots att jag har världens bästa jobb som jag inte klarar mig utan.

Mina.