morgonsol i Alicante
Sista gången jag var här nere i Spanien tillhörde lägenheten min farfar med fru och jag var sexton (going on seventeen) år och det var andra gången jag fick följa med på en sådan resa. Första gången var jag lika gammal som min äldsta son är nu och var mest intresserad av bad, godis och lek. Som sextonåring var jag och min faster som var med och precis fyllt femton mest intresserade av bad, killar och disco. Jag hade precis lämnat den jag trodde vart mitt livs stora kärlek hemma efter att han mitt i sin depression (han var bipolär) stötte bort mig och slöt sig i sig själv, vad kunde passa bättre än en sex veckors semester i Spanien?
Ehum, fråga snarare vad som kunde passat sämre.
De första två veckorna var det kallt och blåsigt, nästan ingen hade kommit ned för sommaren (området var då nästan bara bebott av skandinaver och en del britter) och jag var så olycklig så olycklig som bara en sextonåring med ett krossat hjärta kan vara. Och farfar i all sin ära (or not) har aldrig varit bra på känslor, i alla fall inte mot oss barnbarn på vår sida familjen. Min faster kanske skulle säga annorlunda men jag kan inte påstå att jag någonsin lärde känna min farfar eller att han visste vem jag var. Jag minns en kväll när jag grät mig till sömns och jag hörde hur de pratade om mig utanför. Big NO NO. Analyserade vad jag sagt och gjort och i vilken situation istället för att bara gå in och sätta sig på sängkanten och låta mig vara ledsen färdigt. Kan inte minnas att jag direkt tyckte sexton år var en bra eller lätt ålder.
sextonåring med krossat hjärta på midsommar 1992
Området var inte nytt ens då och på vissa ställen var der redan då slitet, men det går ju inte direkt att jämföra med idag. Runt omkring detta område och de två områdena nedanför, Gran Vista och Sierra Mar fanns det i princip ingenting. Lite så som det ofta är här i länderna kring medelhavet (i alla fall på de ställen som jag har besökt) fint för ögat men bakom knuten är det skräpigt och ingen direkt som bryr sig. Man kunde vandra från avsatsen på klippan och ända ned till stranden vilket vi gjorde ett par gånger. Stranden var helt orörd. Ibland samlades ungdomarna ifrån de olika områdena och hade strandfester i sanddynerna.
Lägenheten ser väldigt mycket ut som jag minns den, förutom att den idag har en dusch istället för badkar och att balkongen har förvandlats till en inglasad del av vardagsrummet. Här inne satt vi och tittade på slutet av Ghost massvis med gånger eftersom vi spolade tillbaka och storgrät om och om igen. Utanför lägenheten är poolen där vi badade konstant. Inte ens då var jag mycket för att sola så jag badade hellre. Badade och läste.
Idag så är poolen stängd för säsongen. Lite konstigt kan man faktiskt tycka med tanke på att det fortfarande är upp emot en 25 grader varmt mitt på dagen och vi gärna hade badat varje dag om det bara hade gått. Det plastiga spanska gräset i trädgården är utbytt mot plattor vilket inte känns som något större förlust. Dock finns det kvar i den lilla parken framför lägenheten. Utsikten är fortfarande lika vidunderligt vacker även om det har tillkommit ett gäng hus framför oss i backen ned. Men det känns inte som om de stör. Snarare tvärt om. Den tomma backen ned har ersatts av en gata full med hus, små affärer och restauranger. Det är säkerligen lättare att vara sextonår här idag jämfört med för 20 år sedan. Men säkerligen också svårare att vara förälder till en sextonåring.
Den lilla restaurangen på området och kiosken är borta. Igenbommat och tomt. Området är lite öde för hösten. Ändå är det så mycket det samma och till viss del svimmar jag över av alla de känslor som mitt sextonåriga jag med krossat hjärta lämnade kvar. Där borta är porten där jag stod och kysstes med killen från gran vista Mattias hette han visst, lite längre bort såg jag honom gå efter att ha kört iväg honom. Jag ångrade mig men såg honom aldrig igen. På poolkanten solade vi och tjuvbadade med killarna vi samåkte med till utomhus discot. I lägenhets komplexet mitt emot bodde den norska familjen med tre barn och där hängde vi för att få en glimt av äldsta grabben. Han spelade in ett kassettband till mig med bland annat norska låtar. Urettfärdig – men ganska dejlig. Jag kan nog sjunga på den ännu. Andra låtar som gick att spela sommaren 1992 var ”sweat – a lalalalalong”
Sängen jag sover i nu satt jag då och målade naglarna i. Det var här jag fastnade för böckerna av margit sandemo ”sagan om isfolket” jag läste dem om igen bara för ett halvårsedan. Min faster hade dem med sig och jag läste oavbrutet från bok nr tjugo sju tror jag det var ”huset i Eldafjord” och läste sedan tills de tog slut. När jag väl kom hem fick jag sedan läsa bok nr 1-26.
Det känns konstigt att vara här igen. På gott och ont. Nu handlar det mycket om att göra detta stället till vårat. Till mammas och pappas lägenhet dit vi åker som föräldrar med egna barn. Här skall våra barn växa upp och ännu en generation njuta under den spanska solen. Det skulle jag vetat när jag var sexton år med ett krossat hjärta. Att hjärtan läker med tiden, att ett tonårshjärta hinner krossas flera gånger och att man själv kommer att krossa andras hjärtan trots att man aldrig det trodde. Och att man en dag sitter här med man och barn och en dröm som är verklighet.
Inne i en lägenhet långt nere i varmaste spanien.