Tänk min skatt att du nu fyller sju år! Hur gick det till? Hur kan det vara sju år sedan den där vårdagen i mars tvåtusenfem när du äntligen föddes. Jag minns det som igår. Hur jag längtade efter dig. Hur mycket jag önskade att du skulle födas och dela vår vardag. Hur mycket jag ville att graviditeten som varit tuff skulle vara över så att jag äntligen fick hålla dig i mina armar. Finaste Adrian Gustav Noel. Mitt älskade klisterbarn. Vår lillebror. Du var och är så innerligt efterlängtad.

Nu har du blivit då stor då att du börjat skolan. Nollan är ingen match för dig och du lär dig nytt hela tiden även om det är si sådär med tålamodet. Du ser inte ut som om du lyssnat alls utan är någon helt annan stans i blick och agerande men på något märkligt sätt så har du ändå hört vartenda ord fröken har sagt. Du har ett otroligt minne, ramsor och sånger för att inte tals om reklam jinglar fastnar direkt och du sjunger och agerar gärna för oss.

Nyklippt och tandlös! Du är så söt utan framtänder. Förra året lärde du dig cykla och nu börjar du lära dig om bokstäverna och hur de bildar ord som du kan läsa och skriva. Vad skall du lära dig härnäst. Älskade unge. Du rusar ut i livet med full fart. full av livsglädje, skratt och tårar.

Jag älskar hur du kryper upp i knät trots att du börjar bli lång och stor. Hur du vill att jag skall klia dig på ryggen. Det känns fantastiskt att få vara så nära dig fortfarande. Jag är så glad att du finns! Det bästa av mig och din pappa. Jag älskar dig paddlington! Tack för dig! Tack för att du finns!