Det är lite mer än 15 timmar kvar. Femton knappa timmar tills dess att vi når det klockslaget där du min älskade blivande tonåring föddes. 15.57 den 5 december 2000. Det har nu gått tretton år sedan den måndagskvällen då jag låg i sängen på antenatalavdelningen på sjukhuset och bara väntade på att du skulle komma.  Älskade barn. I tretton år har du berikat mig. Påvägen hem ifrån jobbet idag så funderade jag mycket på de år som gått. När du övergick från att ha varit mitt härliga lilla barn som kröp upp i knäet och smög upp en varm och knubbig liten hand för att försiktigt gnugga min örsnibb mellan dina varma fingrar.  Nu har du växt om mig och det gick på ett  kick. Från efterlängtad och önskad liten bebis till ett underbart barn till en känslig och försiktig pojke och nu. Min trettonåring.

Jag är så stolt över dig. Du kämpar i skolan, pluggar utan minsta tjat från min sida. Tar ansvar för tider, böcker, prov, läxor, gympakläder och mötestider. Du klagar knappt. Iallafall inte på långa vägar så mycket som jag gjorde i din ålder. Det är underbart att umgås med dig. Helst själv. Nu när mörkret har lagt sig och december är här så kryper vi upp i varsin ände av soffan och njuter av en stor specialkopp med varm glögg och plöjjer tv serier. och jag älskar det. Att få umgås med min stora son ensam en stund på kvällarna känns härligt. ibland gör det ont i mig att se dig ensam. Du umgås inte mycket med vänner och klasskamrater. men jag måste våga lita på att du har ett bra liv och att du verkar tillfreds med de valen som du gör. Där är du nog lik mig. Med ett stort behov av familj och egentid.  Ditt liv är ditt och jag vill inte leva det för dig eller säga till dig vad du skall eller måste göra. jag vill bara leva här vid din sida. Älska dig igenom vått och torrt. Stötta och stärka.

Det känns inte alls länge sedan du fyllde fem, åtta, elva. Därför känns det helt omöjligt att förstå att det gått en hel vinter ( som var sjukt kall och snöig), en vår med husbilssemestrar och växthusbygge, en sommar med det finaste vädret i mannaminne. och en höst som blåste bort det växthus vi lagt hur många timmar som helst på att bygga upp. Men nu är vi här igen. I våras var vi hos allergi doktorn du och jag, då var du 169 cm lång. I oktober var vi där igen och då hade du växt åtta centimeter och gått upp 10 kilo i vikt. Vad hände egentligen denna sommaren? All sol måste ha gjort dig gott. Dina vackra fräknar på kind och näsa fick färg och liv långt in på hösten. Du har växt om mig nu, din röst är skrovlig och du har svarta fjun på överläppen. Mitt vackra barn. Jag är så glad över ännu ett år till med dig.

Nu går du i sjuan. Det går bra för dig, jag tror du har lätt för att lära men jag vet att du kämpar på duktigt med läxor och prov. Du gör mig stolt. Varje dag. Så otroligt stolt.

Du har precis lagt dig. jag var nyss nere och släckte ljuset och smekte din kind. Jag älskar dig så. Det känns ibland som om mitt hjärta skall sprängas sönder inifrån av känslor och kärlek. Sluta växa nu älskade unge. Stanna hos mig ett tag till. ännu finns det glögg kvar att dricka och många tv serier kvar att se. Ännu behöver jag dina värmande kramar på morgonen innan jobbet och ännu lite till…. lite till.

Jag älskar dig , upp till solen och tillbaka ned till gräset. Varje dag minut och sekund. Med varje cell i min kropp.

Tack för att du kom hit och gav oss så mycket glädje. Tack för att du kom med hopp, liv och kärlek. Tack för att du är just du. För det finns ingen annan än du som vi vill ha.

Grattis älskade Samuel på din födelsedag imorgon.

/din mamma