älskade lilla du.

Inte så liten längre. Men fortfarande min lilla tjej. Snart är det åtta år sedan den där dagen då du föddes. Jag minns det som igår. Vartenda känsla rullar igenom kroppen. För åtta år sedan på dagen hade jag fortfarande inte haft en enda känning. Du började annonsera din ankomst först senare.  Ändå skulle jag mindre än 24 timmar senare återigen vara hemma i vår säng tillsammans med din pappa och dig emellan oss alldeles nyfödd och varm. Och vi har älskat dig ifrån första stund.

Idag är du en viljestark nästanåttaåring. Du har långt ljust hår och har dratt iväg på både längd och bredd. Ibland känner du oro för din kropp och hur du växer och det bekymrar mig. Du har alltid varit levnadsglad. Stolt över att vara du och stolt över din kropp och ditt sinne. På sista tiden märker jag hur världen och dess sjuka fixeringar har lite förmörkat din väg. Åh vad jag önskar att jag kunde skyddat dig bättre ifrån detta.

Nästan åtta år gammal och redan fylld av krav och prestationsångest. Inte det arvet jag ville ge dig. Du dansar, du pysslar, du sjunger i kören. Ena dagen vill du bli mode designer, nästa dag vill du bli mästerkock. Barnmorska, lärare, snickare ja allt står öppet på din livsagenda. Du har en aptit på livet som är fantastisk och härlig. Älskade barn, ta det lugnt, låt tiden bli din vän. Låt inte dina känslor styra dig helt som de nu kan göra ibland. Lär dig av livet. Det blir bättre och det blir lättare. Lägg bort din prestationsångest och dina krav men behåll din glädje och din förmåga att se möjligheter och nya saker i det lilla.

Vi älskar dig så oändligt mycket. Dina mjuka kramar och pussar. Dina brev med frågor och funderingar och dina tankar du delar med dig av när vi är ensamma. Du berättar i förtroende om dina känslor och upplevelser och jag vill så gärna ta emot dina upplevelser. Jag är tacksam för dem.

Ännu ett år har vi fått dela med dig. Ett år fullt av sprattel och glädje, av att cykla själv till och från skolan på den stora gröna cyklen, ett år av läsa och skriva som du kan bättre än du ger dig själv erkännande för. Ett år av käbbel om läxor, ångest inför varje läsläxa när du vill prestera på en annan nivå än vad du är och inte kan acceptera att det tar tid. Ett år av nya kompisar och bekantskaper. Av besvikelser och tårar men även av lycka och skratt. Ett år där morfar gjorde färdigt din lekstuga och du lärde dig simma, dyka och snorkla i den stora poolen vi satte upp i trädgården. Ett år med Bödasands camping och Halloweendisco, med fotbollsträning och nya drömmar.

Älskade unge.

Jag kan fortfarande känna tyngden av dig. Nyfödd och varm på min mage. Jag i min aprikos klänning som vi inte han ta av, du full av svart lurvigt hår och ångande av min värme. En del av mig skulle ge vad som helst för att återigen vara där i den stunden. För med dig kom en känsla av att ha fått efterrätten. En trygghet som inte tidigare varit självklar. Jag har älskat varje minut av att få vara din mamma.  En annan del känner en enorm stolthet och tacksamhet över att ha fått se dig växa upp under dessa åren. Att få vara med. Att ta in varje stund. Jag vill inte missa någonting.

Sista året har du inte alls varit nöjd med mina arbetstider. Du gnäller och gråter när jag kommer hem för sent i dina ögon och jag vill inget hellre än att komma hem till dig och dina syskon. För första gången i min yrkeskarriär känner jag att jag inte klarar av att jobba så mycket som jag gjort då längtan efter att komma hem och få familjen att fungera är för stor. Vi är tacksamma för varandra. Berättar ofta för varandra hur viktiga vi är. Hur viktig du är vår älskade lilla Loppa.

För åtta år sedan kom du in i vår familj med superfart. Det är fortfarande ditt uttryckssätt, allt skall gå snabbt och du vill kunna allt med en gång. Du älskar starkt och intensivt. Älskar och längtar. Ditt hjärta är stort och dina känslor kan sitta utanpå.

Vi älskar dig till solen och tillbaka, från första stund och in i oändligheten.

Tack vår älskade lilla Loppa för att du är du och för att du är vår.

din mamma