För fem år sedan så stod jag på morgonen i ett fruset borås, klädd i en vit täckjacka, sminkad för ovanlighetens skull och hade min då två månaders dotter på armen. Jag var på väg till min champangefrukost på min examensdag. Barnmorskeexamen. Visserligen hade jag ett gäng förlossningar kvar att göra innan jag kunde plocka ut legitimationen och börja jobba på riktigt men teoretiskt så var jag klar.
Alla de andra hade de sina med sig. Barn, män, vänner, föräldrar och släktingar. Själv stod jag ensam med min lilla dotter. Jag förstod nog inte riktigt när jag åkte upp på måndagen för den sista veckans föreläsning att vi som hade ett gäng förlossningar kvar att göra skulle inkluderas i examensceremonin så jag hade inte föreberett någonting alls. Jag minns jag kände mig så ensam när alla andra fick blommor, presenter och åkte hem för examensmiddag fest och firande att det brände till i ögonvrån. Min riktiga examensfest kom först ett halvår senare.
För fem år sedan stod jag tillsammans med ett stort gäng nyutexaminerade barnmorskor i en kyrka i Borås och lyssnade på alla de där orden som jag längtat så efter att höra. Om att vara barnmorskestudent var att likna vid det födande barnet. Man pressas framåt, ingen väg tillbaka, trycks till på alla håll och kanter för att sedan se dagens ljus som en ny person. Jag minns att jag hade en vit tröjja och ett par svarta snygga knälånga shorts. Det var svårt att hitta snygga kläder två månader efter förlossningen.
För fem år sedan satte jag min lilla dotter i bilbarnstolen och åkte hem. Jag lämnade Borås bakom mig och kom hem med en helt ny identitet och jag visste där och då att ajg skulle klara det. Klara att nå drömmen. Jag skulle bli/var/är barnmorska till kropp själ och sinne.
Det var det enda som var sannt.
Nu har det gått fem år. Inte odelat enkelt utan fullt med motgångar och stenar att snubbla över. Men trots allt är jag fortfarande lika passionerat övertygad.
Och stolt.
