Tag Archives: familj

Mar 30 2014

om lyckan över det som faktiskt finns

Posted on by

det finns mycket fint i mitt liv. Mycket som jag kämpat för och en hel del som jag bara fått utan att kanske ens förtjäna det. Livet har gett mig mer än vedermödor och kamp. Det känns viktigt att ibland bara vara tacksam och våga se det vackra i allt som finns omkring mig. För det finns en massa bra och vackert i att bara leva och det vackraste är den familj som jag älskar så högt.  I trettioåtta år har jag fått vakna upp på morgonen, frisk – ja mer eller mindre, till en ny dag oavsett om den dagen bjudit på regn eller sol, skratt eller tårar. Under dessa åren har jag utbildat mig till mitt drömyrke. Hur många gör det egentligen? Oavsett om vägen var tuff och stundtals nästan outhärdlig så gjorde jag det. Tog mig igenom svårigheterna och landade i mitt drömjobb ett par år senare. Jag tror inte att det är så många som gör det. Jag minns ett inlägg jag skrev för en 8 år sedan. Mitt i utbildning och bebisskötsel. Adrian var liten och jag var känslig. Visste inte vart ödet skulle bära mig. När jag stod där och visualiserade så ville jag se mig själv. Fem år fram i tiden. Färdig, legitimerad och på drömjobbet. Med ytterligare ett älskat barn hemma.

Fem år senare var visionen sann. Det är någonting att vara enormt stolt och lycklig över. Varje dag i mitt jobb träffar jag fantastiska människor. Sådana som behöver mig eller min kunskap och jag håller ibland på att hälla ut min själ för att ge det till dem. Jag önskar att jag fick göra just det så mycket mera. Jag kan knappt fatta det så här 9 år efter att jag började själva utbildningen, men jag har faktiskt mitt drömjobb. Sen att jag fortfarande letar utmaningar och vill utvecklas och gör drömmen till något nytt det vill jag tro är sundhetstecken. Något som fortsätter föra mig framåt. Skulle det dock av någon anledning vara så att jag inte längre kan jobba så kan jag med klar röst och stadigt hjärta säga att jag levde drömmen. Nådde mitt mål och var tacksam över att kunna göra det bra.

Tre barn. Det trodde jag inte själv för 20 år sedan. Knappast ett par år senare när jag lämnade gyn mottagningen efter att ha fått reda på att det troligtvis skulle vara svårt för mig att bli gravid. oregelbunden och sällsynt ägglossning skulle ställa till det. Första barnet var en chock. Men den lyckligaste chock jag någonsin haft. Han kom för mig. Detta underbara barn som blev min räddning och min lycka. Aldrig aldrig aldrig var det svårt. Inte en enda sekund var det svårt att välja dig. Det var inget val ens. DU fanns och det gjorde mig så innerligt lycklig. Fantastiska unge. Redan som spädbarn gav du mig lycka. Inte ens de jobbiga stunderna var speciellt jobbiga. Jag har aldrig mått så bra som då när du var så liten att du sov där hud mot hud på mitt bröst. Inte ens i de ensamma stunderna med dig var det svårt. Jag valde det själv och jag har älskat var stund med dig. Sen mötte jag den man som skulle bli far till dina syskon. Du tog honom till ditt hjärta och du älskade både lillebror och lillasyster. Så var hjärtat åter fullt. Tre så fantastiska barn. Som fyller mig med kärlek. Tiden går fort men jag försöker verkligen tänka på att vara närvarande i varenda kram.

Jag har en man som inte är perfekt men som älskar mig. Som vill vara tillsammans med mig oavsett mitt humör eller stämningsläge. Vilken lycka. Jag är inte ensam när jag somnar och inte heller när jag vaknar. Tillsammans gräver vi gropar, renoverar hus och fäller träd. Tillsammans har vi byggt oss ett litet heligt rum där längst inne i huset där vi kan bara vara. Där jag är nära och du berör mig. Jag tar tacksamt emot varje bråk och gnäll för att få dela livet med någon som du som älskar mig för den jag är och bara klagar lite när jag kommer hem med ytterligare ett loppisfynd. Jag vet att även om du suckar högljutt så är du stolt över det jag åstadkommer för att göra vårt hem mer till vårt.

Tillsammans har vi skapat vårt drömhus här på lyckorna.  Något som jag är  stolt och lycklig över. Ett drömhus som inte ser ut som i böckerna eller tidningsreportagen. Ett drömhem som inte på långa vägar är färdigt utan som måste fortsätta utvecklas, målas och filas på. Jag älskar vartenda sekund av det jobbet. Att vakna på morgonen en ledig dag och veta att det finns saker för mig att göra för att jag kan. Jag kan hamra, snickra, måla och tapetsera. Jag kan bära, möblera, klättra och plantera. Det sjunger i hjärtat av alla möjligheter.

Husbilen. En ständig källa till glädje och tacksamhet. Hur stolt är jag inte över de resor vi gjort med den. Och hur lycklig över de som finns kvar att göra. Tillsammans med familj och vänner. Vännerna vi är nära är inte många men de är just det, nära. Jag är tacksam över att ha dem nära. Lycklig över de skratt vi får tillsammans.

Jag är lycklig över att min fina  morfars kristallkrona hänger i taket framför mig när jag tittar upp från min dator. mitt nygjorda bibliotek får mig att känna stolthet och historiens vingslag då mycket av det som finns där är en del av vår släkthistoria. Fönstren som står i uterummet gör mig pirrig av lycka när jag tänker på det växthus som skall bli till av dem och soluppgången ifrån mitt sovrumsfönster är vacker. Solnedgången i fågelkvitter tar andan ur mig från mitt eget uterum.

Jag har så mycket. Älskar så mycket. Känner mig älskad tillbaka.

tack

Jun 7 2012

om sjätte juni

Posted on by

på alla likadana rosa och gröna radhus på vår lilla idylliska gata flaggas det idag

Nationaldagsledigt. En stor fördel med att jobba med mottagning är just alla dessa röda dagar som får lov att vara just röda dagar. Att kunna vara ledig ifrån jobbet och vara tillsammans med barnen. Det var nödvändigt tror jag. Igår var jag så trött och hade så ont i halsen att jag faktiskt när mannen kom hem ( han jobbar kväll denna veckan) redan vid åtta halv nio gick upp och lade mig tillsammans med barnen för att läsa och mysa. Vi läste loppans bok och paddlings bok men sedan var jag så trött och halsen så kass så att jag heldre ville busa, prata och mysa än att läsa mer. Och precis så blev det. I säkert en timmes tid så låg vi tillsammans där, jag och barnen, i sängen och pratade, busade och myste. Sen somnade vi allihopa. Det måste ha sett otroligt roligt ut när maken kom upp och fick bära ut det ena barnet efter det andra för att komma åt sin egen sovplats.

Idag vaknade jag flera gånger under natten och när klockan närmade sig åtta hade jag ju sovit iallafall en tio elva timmar och då var kroppen helt utvilad 🙂 Otroligt skönt att känna så för en gångs skull. Efter att ha varit på Maxis apotek och köpt bedövande halstabletter ( högst nödvändigt för att inte gnälla ihjäl sig) och även passat på och handlat lite mat och ingredienser för en nationaldagstårta 🙂

Resten av dagen har jag nog inte gjort någon nytta alls, eller jo kanske, jag vattnade ju blommorna där ute 😉 Men seriöst så har jag inte gjort någonting mera. Men som vår store fine kille sa när vi satt på altanen innan och åt grillat “Ibland är det så himla skönt att bara vara en dag, som idag” och jag håller helt med. När man inte är helt kurant så behöver man ibland bara vara. Han är klok vår stora fina prins.

Till middag idag grillade vi goda köttbitar till oss och korv till barnen och av de tre liter jordgubbar jag plockade med mig hem imorse blev det  denna läckra tårtan till efterätt!!!

en härlig nationaldagstårta med massa jordgubbar – precis som det skall vara

Jan 29 2012

om att ta en vinterpromenad

Posted on by

Söndag och jag övar mig för att inte känna den klassiska söndagsångesten. Det är ett löfte till mig själv detta året att jag skall försöka vara mer här och nu i stunden och inte ha ångest eller oro över vad jag inte gjort eller hunnit med. Här och nu är det fortfarande helg och fortfarande tid för ledighet och samvaro. Idag trotsade vi kylan och begav oss ut allihopa för att mata ankorna  nere vid ån. Där fanns ett paket bröd modell äldre som ingen av barnen ville äta och eftersom varken jag eller Micke äter någon form av kolhydrater och då definitivt inte i formen av bröd så kändes ankmatning mer lockande än att slänga det. Jag gillar inte slöseri.

Sagt och gjort. Byltar på ungarna och ger oss ut. Det är kallt och grått ute. Inte alls något strålande vackert fotoväder men kameran är ändå min ständige följeslagare. Egentligen är jag inte så där himla bra på att ta kort som jag skulle önska. Jag tar alltid bilder på känsla och impuls och funderar sällan över kompositionen av bilderna, kan för lite om kamerans funktioner och hur man “målar upp” en bra bild. En dag skall jag gå en fotokurs har jag tänkt. Eller kanske bara läsa instruktionsboken ;-).

En dag.

men idag är inte den dagen så jag nöjjer mig med mina halvmessyrer till foto som iallafall förmedlar lite av den känslan som finns i stunden hoppas jag. Det är en annan sak jag lovat mig själv iår. Bli bättre på att fota och visa. Illustrera dagen med en bild och inte bara en text. För inlägg med bild är alltid mycket roligare än bara med text.  Även om jag mest bara skriver för mig själv och nån enstaka gäst som trillar in. 🙂

Vi begav oss ned i grönområdet bakom huset. Där är inte skog men parkliknande område ända ned till ån. Där finns promenadstigar som är vackra på sommar och vår när grönskan liksom överfaller stigarna och omfamnar en från alla håll när man är ute. Nu är det mest kalt och kallt.  Loppan iklädd sina nya fina stövlar som hon absolut ville ha på söndagspromenaden, hon skulle ju bara gå fiiiint och inte alls gå i nått smutsigt eller klabbigt, jo eller hur. Hon är väl inte min dotter för inte. Hon klättrar, springer, kastar pinnar, lyfter trädgrenar och smutsar ned sig. Precis som barn skall.

Vi tar oss ned till å kanten. Ankorna är avvaktande och vill först inte komma nära. Vi får kasta ut ett helt gäng brödbitar på isen och sedan backa bort en bit innan de vågar ta sig fram. Barnen smular och kastar torra bödkanter för glatta livet och ger glada hejjarop när fåglarna närmar sig som naturligtvis skrämmer bort dem igen. Det är svårt att hejda den där spontana hejdlösa glädjen som bor i barnen. Men tillslut vågar de sig fram, brödet tar slut och vi ger oss av hemmåt. med iskalla fingrar och massa fina bilder. Lovar att lägga upp ett gäng till imorgon när det finns lite mera tid.  Kvällen försvinner snabbt och vi städar tillsammans Adrians rum. Man undrar ju hur mycket skräp en unge egentligen kan samla på sig. Minst en näve gamla popcorn i leksakslådan av någon underlig annledning. Och alla de dära strumporna som så magiskt varit borta! Voila, en titt under sängen så kom där fram ett gäng tillsammans med gamla ballonger, spelkulor, godispapper och fina stenar som fått följa med in.

Precis som det skall vara en söndagskväll.

Jan 19 2012

om de mina

Posted on by

Igår var ingen bra kväll, jag jobbade länge och kom hem trött grinig och helt utan tålamod. Jag somnade tidigt som attans, tror faktiskt att klockan inte ens slagit åtta, och vaknade på morgonen med lätt dåligt samvete. Jag går ofta iväg tidigt på morgonen innan resten av familjen har vaknat. Den enda som jag träffar på morgonen är största sonen som jag väcker en kvart sedan innan jag går – min fina stora kille som är påväg in i tonåren med stormsteg. Det är svårt att förstå att han börjar bli så stor att han är påväg ifrån mig. Påväg ut i livet precis som det skall vara, för att finna sig själv och sin egen lycka. Ännu så länge tackar jag min lyckliga stjärna för att han trots att hanär elva och på sitt tolfte år så låter han mig inte gå till jobbet på morgonen utan att jag skall först väcka honom och sedan vänta tills han kommer ned så att han får ge mig minst en kram innan jag går. Finaste hjärtat mitt. Fortfarande mammas lilla pyre.

Medans jag är tidigt på jobbet för att strukturera upp min dag så åker maken till dagis och skola med lillLoppan och paddling. Mina älskade småttingar som jag först ser igen när jag kommer hem på kvällen allt för sent. Mina fina små ungar som jag inte träffar på hela dagen. De springer runt och pratar, leker, utvecklas och lär sig nya saker hela långa dagen och jag är inte med. Det är lite jobbigt faktiskt. Mannen är väl den som jag ändå får mest kvalitetstid med eftersom vi ändå sitter uppe en stund tillsammans och tittar på någon film eller serie men barnen känner jag att jag saknar den där riktiga kvalitetstiden med. Mellankillen som snart fyller sju, med sina funderingar och stora glugg efter tappade framtänder. Han håller på och knäcker skriv och läskoden och är frammåt och social även om han gärna sitter med storeror och spelar datorspel eller wii. Smal som en speta och blek som ett vitansikte är han men han har de vackraste långa ögonfransar och glittrande ögon en liten pojke kan ha. När han kryper upp i mitt knä och tittar på mig med plirande ögon så smälter jag helt totalt över detta klisterbarn som kom och gjorde oss till en familj.

                                             Mina älskade killar spelar x box kinect så det står härliga till

Så min lilla dotter. Fem år gammal och full av bubblande sprittande personlighet med massa ord och fart. Nyklippt i en liten page med tovor i håret springer du omkring i antingen mysbyxor eller finaste prinsessklänningen. Det händer alltid någonting med dig.  På ett underbart härligt sätt. Du funderar mycket på livet och döden och om mammor alltid kommer att finnas där. Min lilla Loppa, för dig vill jag alltid finnas där. I kropp, själ och hjärta. Du kommer alltid att känna min närhet.

                                                                              Älskade lilla du.

Mina fina.

Snart hoppas jag på ändring. Att mannen skall hitta sitt drömjobb med en vettig lön som gör att det är min tur de närmsta åren att dra ned på jobbandet och få finnas mer för barnen. Skicka iväg till skolan och vara där när ni kommer hem. Hjälpa till med läxor och stötta vid kompisbråk. Jag vill inte missa mer av eran uppväxt trots att jag har världens bästa jobb som jag inte klarar mig utan.

Mina.

Dec 8 2011

om att backa bandet

Posted on by

vad var det som gick fel egentligen?

Hur blev det så här?

Kan någon förklara?

Det var ju inte så här som det skulle bli. jag skulle ju inte bli en sådan där mamma som inte har koll på när hon skall hämta barnen på fritids eller förskola, jobbar så sent att hon är sist kvar på jobbet och får låsa, släcka och kolla skrymslen och vrår. Jag skulle definitivt inte bli den mamman som hämtar sina barn sist av alla på dagis och kommer inrusande efter stängningstiden är passerad med 2 minuter för att snabbt dra vidare till nästa ställe.  Idag är ingen bra dag helt enkelt. Idag är en dag som jag gjort allt det dära ovanstående som jag aldrig skulle göra.  Jag skulle ju liksom vara värsta morsan ever. Ha stenkoll på allting samtidigt som jag ständigt prioriterar kidsen före jobbet, hinner med allt och alla, bakar grymmaste kanelbullarna och ordnar magnifika barnkalas. Det började ju rätt okej iallafall. När älsta sonen var liten så hade jag hur mycket tid som helst.  Jag pluggade i många år och han behövde sällan vara långa timmar på dagis. Vi hade inte så mycket, iallafall inte om man tittar på materiell standard eller high tech teknik och avancerade prylar, men vi pysslade, bakade och umgicks med vänner.

Jag hade drömmar då. Drömmar om att en dag bli barnmorska med stort B. Att jobba på mödravården och köra ultraljud. Jag bra visste att det var _jag_ och att jag en dag skulle nå dit. Tillsammans med min son levde jag ett mera rikt och fantasifyllt liv där målet kom närmare och närmare för varje dag.

Nu är det målet nått, iallafall en del av det, jag har fortfarande drömmen om ultraljud kvar men i övrigt så drömmer jag inte längre så mycket. Jag lever för att jobba, komma hem med barnen, städa, äta umgås med familjen en stund och sedan däcka av utmattning. Jag lever drömmen men ändå undrar jag ibland om det är värt det.

Jag vet att jag skulle kunna jobba mindre. Men det är svårt när vi är en stor familj och behöver pengarna under tiden som maken studerar. Jag vet att jag kunde gå ned i tjänst och vara hemma mer med barnen. Fast samtidigt vill jag ju leva den delen av drömmen med, jag vill kunna jobba heltid med det jag älskar mest av allt. 

Ibland vill jag bara backa bandet en stund. Det är då vägen blir viktigare än målet.

Oct 15 2011

om saltchoklad och lördagsmys

Posted on by

det var en dum ide. jag inser nu att det inte alls var så enkelt som jag hade tänkt mig. Det är få saker jag unnar mig när jag nu försöker att äta så lite kolhydrater som möjligt. men Mörkchoklad med havssalt är en av dem. Dock är det liiiite för liite choklad i dem för min smak så  jag fick för mig att kanske om jag gjorde lite chokladtryffel och la i lite flingsalt så skulle det bli en bra lördags fika/snacks/godis ja what ever. Men nja, inte direkt. Det kräver nog en hel del mer experiment innan jag får till rätt konsistens, rätt mängd av allt som skall vara i och hur myckt salt som är lagom. Så efter bara ett par tuggor fick jag nog. Kanske bra det?

 Dagen har fullkomligt rusat iväg. Barnen har lekt både med kompisar, inne och så åkte vi för att köpa lördagsgodis. Det förbryllar mig varje gång vi åker iväg att det skall bli samma sak. Sådant jädrarns liv helt enkelt. Det skall bråkas, hoppas, låta, sjungas, plockas i och ur saker ut vagnen, petas på varandra, ta saker från varandra och tjatas in i absurdum.  Det går jättebra att åka ensam med någon av dem, spelar ingen roll vilken, då är det hur mysigt som helst att spendera tid tillsammans och själva handlingen är tom njutbar. Men tillsammans är de *moorr* som syskon skall vara – hopplösa.  Väl hemma har vi ätit nån form av tapas variant, plockat fram lördagsgodis och tittat på Arthur och Minimojerna. Underbart. Det är ändå detta jag alltid velat ha. Stunderna tillsammans med familjen, med barnen, vardag. Men den vardag som är det som är livet.

Jun 24 2005

om årets längsta dag

Posted on by

och jag är uppe tidigare än på länge men det gör mig ingenting alls.
Det är mysigt att komma upp så här på morgonen och sitta för sig själv en stund vid datorn. Ibland skulle jag vilja säga att det är den skönaste stunden på dagen till och med. Stora sonen leker inne på sitt rum och allting känns helt plötsligt så rätt när han är hemma igen. Yngste sonen ligger i min säng och sträcker sig och småsover iallafall för en liten stund till. Det är en lycklig storebror som leker med två nya leksaksbilar som han fick av sambons mamma igår. En grävmaskin och en lastbilsliknande bil och nu är han i full fart med dessa inne på sitt rum.
Klockan närmar sig snabbt halv nio och snart börjar det bli dax för hela familjen att ge sig upp och börja göra sig iordning.  Vädret ser ut att bli fint idag och det behövs efter förra midsommarens regn. Idag skall vi iallafall kunna åka till Hallandsgården och mysa tillsammans så att jag och storekillen kan dansa små grodorna.
Dagen började med en riktig mysfrukost. Två mackor med ishavsröra samt ett stort glas oboy. Jag som slutat med allt sött att dricka på vardagar ( bara det är ett jättesteg för mig) dricker varken läsk juice eller oboy när jag är hemma. Det blir ju desto festligare då med ett glas oboy. Midsommarlunchen bestående av lax, med räkor och kräftstjärtar, nypotatis med gräddfil och jordgubbar som skall intagas på altanen och det skall bli riktigt mysigt. Snart skall vi iväg och plocka blommor. En bra dag önskar jag er alla..
                                                                                härligt midsommarfirande.
Jun 4 2005

om ett examensfirande

Posted on by

fullt med vackra blommor


Vi slog ihop firandet. Även om sambon inte helt och fullt får ut sin examen nu så som jag får så är det ändå en sorts examen för honom. Så närmaste familjen var på plats. Nästan alla iallafall. Sambons mamma var inte med på själva firandet, hon släppte bomben när hon lämnade av en smörgåstårta hon gjort att hon inte skulle komma för hon skulle “bowla med sina arbetskamrater som inte gick med på att hon sa nej”. Både jag och sambon var för chockade för att protestera. Gör man så när ens son och hans sambo tar examen? Eller är det bara jag som inte tycker att bowling är en giltig anledning?

smörgåstårtan som helt plötsligt kändes som en muta iallafall av mina sårade känslor.

Men i övrigt var hela familjen på plats för att fira oss. Min underbara morfar, farmor, farfar och hans nya fru, mina faddrar och tillika mammas och pappas bästa vänner, Mickes pappa, bror, mormor och morfar, farmor och Christer samt hans farfar och mina bröder.

Jag har fortfarande svårt att förstå att det är över. Att jag har klarat det. Att jag är färdig SJUKSKÖTERSKA. Och kanske framför allt att jag har nått mer än halvvägs på vägen mot mitt mål – barnmorskeexamen. Det är stort. Otroligt stort.

Det blev ett bra firande, god mat, gott fika och hela min härliga ( ja nästan då ) familj omkring mig. Vad mer kan man önska?

inget riktigt firande utan min finaste morfar på plats. Jag är sååå glad att han får vara med och uppleva detta.

men….

Jag är inte bara sjuksköterska utan även mamma, och även mitt i en fest måste lillemannen få mat 🙂 En flaska utpumpad bröstmjölk kanske kan vara nått?

Är det kanske det som kallas för multitasking?