Det är nu femton år sedan den dagen. Den dagen då jag för första gången höll dig i mina armar. Femton år från litet barn så nära mitt hjärta till älskad tonåring på väg ut i vuxenlivet. Jag fick gåvan att få lov att bli den mamma och jag kan inte förstå vad jag gjort för att förtjäna denna ynnest. Känner mig inte alltid värdig uppgiften och får ofta oroskänslor för att inte vara tillräcklig. Så som alla mammor och pappor troligtvis känner.

Men det är ju det att det är någonting speciellt med dig. Något stort och vackert. Du är den del av mig, en del av din pappa, en del av din släkt och din historia. Du är även en del av vår historia, förutom mitt älskade barn så även ett älskat barnbarn och barnbarnsbarn, syskon, kusin systerson, brorsbarn och familjemedlem. Du är en del av din tid, vår tid och en del av det samhälle vi lever i. Men mest av allt är du DU.  Som mor är jag självklart partisk, du är en del av mig och i åtta månader bar jag dig under mitt hjärta. I månader levde vi i tät symbios och jag vet inte hur jag skulle klara av livet utan dig.

Men förutom all min partiskhet så är det fortfarande något speciellt med dig. Du är helt unik. En varm och godhjärtad kille som sällan ställer till något bekymmer, som vill att livet skall vara som vanligt och att allting skall vara detsamma. Du ställer upp och hjälper till utan knot, bär och lyfter, åker med på din mammas upptåg och hjälper henne bära in och ut, upp och ned alla de gamla möbler hon kommer hem med och vill ändra om/göra vid/fixa till. Du följer med till farmor /oldemor fast det är läskigt ibland när hon blir sjukare och sjukare. När hon inte längre går upp ur sängen sitter du tålmodigt och låter tiden bara passera vid hennes sida och säng. Ni säger inte så mycket men jag ser att hon är stolt och glad över dig. DU gör det både för min skull för att jag gråter och sörjer och tar ut i förskott och har svårt för att åka dit ensam, men även för din egen skull. För att du gillar att höra henne berätta, för att du vill finnas där och för att du älskar din oldemor. Jag är stolt ända in i själen över dig.

När morfar var sjuk och hade ont då åkte du dit efter skolan nästan varje dag, höll honom sällskap, hämtade saker, rensade ogräs i trädgården. Ja jag vet att ni oftast låg lata på varsin soffa och slappade men du åkte dit. Jag känner sådan tacksamhet.

Du sköter dig bra i skolan. Är ambitiös och har mål. Även om en viss del av min lathet har bitit sig fast även hos dig. Du skulle säkert kunna nå ändå högre bara du ville. Men det måste inte alltid vara målet. Du gör gott. Du gör bra ifrån dig och jag är nöjd när du är nöjd över dig själv, dina mål, resultat och betyg. Med A i engelska, B i matte, spanska och historia gör du bättre än vad jag någonsin gjorde. Dina mål för gymnasiet är också utstakade. Du vill gå spelutveckling på ljud och bild skolan och jag stöttar dig fullt ut. Man behöver lust och passion för att orka fortsätta att lära och det tror jag du får där, det kändes så när vi var i skolan på öppet hus.

Du tar ansvar över dina möten, tider och åtaganden. Endast med hemuppgifter som disk och städ behöver jag påminna dig om. Du åker med som fadder i kyrkans ungdom. Engagerar dig i de nya konfirmanderna och åker på läger. Du vill själv, tänker, funderar och tar ställning. Vad du tror på vet bara du själv och du låter ingen påverka dig i den ena eller andra. precis som jag önskar för dig när du närmar dig vuxenlivet.

Ibland lackar du ur, på mamma, syskon och livet. Det är okej. Till och med sunt att det är så. Allting i livet är inte alltid rosenrött och ibland måste man få klaga, gnälla och protestera.

Du representerar och engagerar dig i skolan och likabehandlingsrådet. Jag hoppas att jag fått dig att tänka i banorna av att alla människor faktiskt har ett lika värde. Att vi alla är viktiga och har samma rättigheter till att leva och finnas till. Men också vikten av att behandla alla lika. Oavsett, kön, sexualitet, hudfärg, religion, kultur, status eller arv. Jag önskar att du fortsätter behandla människor väl och att även du skall bli väl behandlad.

Jag älskar hur du växer, inte bara från det barn du var som nu börjar bli vuxen utan även hur du växer som människa. Hur du tänker, funderar och analyserar världen. En del av mig saknar det ljuvliga lilla barn du var samtidigt som resten av mig älskar och beundrar den vuxna du börjar att bli.

Femton år. Det har passerat femton jular, födelsedagar och sommarlov. Femton påskaftnar och femton nyår, femton gånger har jag tillsammans med dig sett löven blåsa ned från träden, vintern komma och sedan våren åter ta över. Femton år.  Att vara din mamma har lärt mig om livet. Att älska dig har varit det lättaste som finns. Min önskan är att få fortsätta följa dig i livet. Finnas där för dig alltid när du behöver men också veta när jag skall ta ett steg tillbaka och ge dig utrymme.

Min fina Samuel. Min första stora kärlek. Så önskad och efterlängtad som man bara kan vara. Imorgon firar vi femton år med dig.  Du fick önska vad du ville i mat och efterrätt och valde ajvarkyckling med couscous och broccoli, morotskaka som efterrätt. Allt skall vara som vanligt. Mamma fixar så klart.  Sen kryper vi tillsammans upp i soffan och tittar på den film du önskar. I morgon väljer du.  För imorgon är det din dag. Din femtonårs dag.

Och i min värld är det något stort att fira.

Femton år. Jag minns så väl känslan fortfarande. Och nu är det du som är där.

Jag lovar dig att jag skall försöka förstå, försöka vara närvarande och ur vägen, försöka inte förvirra dig eller ställa orimliga krav och försöka att låta dig utvecklas och leva ditt eget liv.  Det enda jag inte lovar att försöka är att älska dig, För det gör jag redan. Så hjärtat sjunger och värker, så att det pirrar i magen och klumpar sig i själen av lycka och oro i blandad kompott. Det kommer jag alltid att göra.,

Imorgon höjer vi glaset. För dig. För min fina Samuel. Jag älskar dig upp till solen och tillbaka ned till gräset igen. Från soluppgång till solnedgång , från tidens början till tidens slut.

Grattis älskade barn

tack för att just jag fick bli din mamma.