Till stor del när jag tänker på min barndom hör ihop med både mina morföräldrar och min farmor. Relationen med dem var så viktig och jag kände mig så älskad.  Farmor fanns alltid där. Tystlåten, med sin danska accent som aldrig försvunnit. Hämtade ofta hem både mig och min äldsta kusin ( 7 månader yngre än mig) och så var vi där hela helgen i hennes stora hus i Åled. Vi åkte med henne till Danmark, Annelie och jag, där hälsade vi på bestemor Petra, Farmors mamma, vi åkte på sommarland och till lejonparken och massvis med Loppisar. Även gammelmormor stod mig nära. Mormor Jenny sa vi bara, jag är döpt efter henne. Hon dog när jag var 12 år gammal. Ett halvår efter min mormor. Båda stod mig väldigt nära. Morfar levde i många år till och dog ju först för 4 år sedan. Farfar har jag aldrig haft någon nära kontakt med. Det var fantastiskt att få växa upp med dem så nära.

Diss – utanförskap. Jag har nog alltid varit en ensamhetssökande person. Men det var inte alltid frivilligt. Tror jag har upplevt alla sidor av utanförskap under skolålder vilket var fruktansvärt ibland. Skulle något sådant hända mina barn skulle jag röra upp himmel och jord.

Hiss – uppväxt med syskon, två bröder. Tack och pris för det.

Diss – skolan, jag var nog mest rätt uttråkad på det. jag har aldrig, dvs aaaaaldrig ansträngt mig i skolan någonsin. Jag var lat, uttråkad och ointresserad. Levde mycket på att jag har rätt bra minne för det som intresserar mig och ibland även för annat.  Visst har jag pluggat men aldrig helhjärtat. Jag gick ut gymnasiet med 4.1 i snitt och var rätt nöjd med det. Tänk vilka stordåd man kanske kunnat utföra om det varit så att det varit intressant och man hade istället verkligen pluggat. Då kanske jag hade suttit på en AT tjänstgöring istället för kvinnohälsovården.

Hiss – vården, mitt kall??? En dag när jag var i tioårsåldern, jag minns inte exakt, och var hemma hos min älskade mormor och morfar så fann jag att mormor hade gått undan ensam in i finrummet. Hon gjorde det ibland när hon fick ont. Hon hade ont på många ställen min fina lilla mormor, inte bara i kroppen utan även i själen. Denna gången minns jag att jag gick in för att stötta henne, tyst smög jag mig fram och kramade om henne. Inga ord. Bara kärlek mellan mormor och dotterdotter. Finaste någonsin. Jag minns hennes stönande när knäna värkte och hon skulle röra sig. Kroppen var så tunn så benig. Cancern åt säkert av henne redan då. Magsåren gjorde det svårt att äta. Men allt det där fick vi svar på först senare när hon väl var borta. Denna gången var nått speciellt. Hon återkom ofta till denna gången. Hur mycket det hjälpte henne och stöttade henne. Jag gjorde ju ingenting egentligen utom att finnas där. Troligtvis så var det någon form av energiöverföring emellan oss. Ren barnakärlek. Hon sa då och många många gånger efteråt hur mycket hon trodde och önskade att jag skulle bli präst eller sjuksköterska. Hon hade en varm tro min lilla mormor, dock inget som överfördes på mig på något vis så präst var jag aldrig intresserad av att bli. Men nästan 20 år senare blev jag ju faktiskt sjuksköterska ( för att sedan bli barnmorska) innan dess hade jag utbildat mig till undersköterska på gymnasiet och jobbade många år inom äldreomsorgen. Så människoyrken har alltid varit min grejj. kanske ännu mer att lyssna på dem än att vårda dem.

Diss – sorg.  Det var fantastiskt att lära känna den äldre generationen. Men det var fruktansvärt när min mormor gick bort bara 63 år gammal allt för tidigt. Sex månader senare gick gammelmormor bort tre veckor innan  sin 90 års dag. Lika mycket som jag sörjde när morfar dog 2009, lika mycket sörjde jag min mormor när hon gick bort 1989 fast med en nybliven tonårings frenesi.

Hiss OCH diss – husbilssemestrarna som barn, vi åkte Sverige runt. Ibland även över till Danmark eller Norge men framför allt Sverige. jag älskar husbilen idag men det var inte alltid roligt i tonåren så ibland valde jag faktiskt att vara hemma. Så länge min bestemor levde så åkte vi varje sommar minst en vecka över till Danmark. Hon bodde i en stad som hette Viborg och där hälsade vi på henne. jag har många vackra minnen därifrån. Och många vackra minnen av henne. Danska är jag fortfarande helt kass på.

Diss – åska och blixtar. Jag har alltid varit katastrofrädd för åskan. Så rädd att det var ett trauma varje gång den var nära. Tillslut lurade min pappa i mig att vi hade en åskledare på taket som ledde bort blixten om det slog ned där ( vi bodde högst upp på en kulle) det gick jag på i mååånga år.