Så här i juletider tänker jag lite extra på dem som saknas. Både de som är fysiskt frånvarande och fattas oss som min brors tjejj eller förra får man kanske säga nu när de har nån form av paus på brorsans alternativ. Hon fattas oss så katastrofalt efter att ha varit en så stor del av familjen i fem års tid. Även barnens farmor och farfar och den äldre generationen i den delen av släkten trots allt de gjort och sagt så är det en bit som är borta och aldrig kommer tillbaka. Men framför allt på de som fattas oss i själ och hjärta och aldrig kommer tillbaka.
I år är tredje julen som firas utan morfar och det är fortfarande ett ekande tomt hål i hjärtat mitt. När jag blundar och tänker tillbaka kan jag minnas alla jular som passerat och hur han varit en sådan stor viktig del i firandet. Hur jag som liten kröp upp i hans trygga famn och hur han sjöng egna påhittade visor för mig. Hur jag som större skämdes bort med alla de massvis med leksaker som fanns i färgglada paket under granen i mormor och morfars vardagsrum. Jag minns mattorna som låg på golvet, kristallkronan i taket, målningarna på väggen och skålen där det alltid fanns godis i. Oftast bridgeblanding.
Efter att mormor dött 1989 blev julen lite mer tom, men firandet hos morfar på kvällen precis lika viktigt och kärleksfullt. Eftersom det åts dansk fleskestek hos farmor så var ingen så där jättehungrig men det skulle bara vara ett litet minijulbord där på kvällen. I köket hjälptes vi åt allihopa. Det stektes korv och köttbullar, värmdes grönkål och var så där varmt och kärleksfullt när vi sprang och stötte i varandta mellan dukning, matlagning och servering. Det är nog det som jag saknar mest av allt. Den otroligt värdefulla tiden tillsammans, det innerliga och varma, gemenskapen och alla skratten. Hur jag njöt bara av att vara i hans närhet för min morfar hade en förmåga att få mig och andra runt omkring att känna sig viktiga och värdefulla. Jag vet att jag skrev det när han dog att det känns som om jag förlorat min hejjarklack. Sista åren han levde var vi inte längre hemma i hans lilla radhus på julen. Det var stor sorg men det viktigaste var att vi var tillsammans. Sista julen firade vi som vanligt hemma hos mina föräldrar då var han så tunn, så böjd och så liksom genomskinlig. Min man sa det till mig dagen efter men jag slog det ifrån mig och ville inte se. Annandagen var han här och åt julmat med oss och det var sista gången han var hemma hos någon av oss. Jul är så starkt starkt förknippad med morfar och radhuset på Vallås att det fortfarande tre år senare känns sjukt att inte få åka dit. Julen kan visserligen bli riktigt bra iallafall och i hjärtat är han så starkt med oss alla.
Men för nu vill jag bara stilla blunda en stund och minnas alla lyckliga jular och hoppas att mina barn kan känna likadant om trettio år när de själva tittar tillbaka.
