Många av mina vänner och säkerligen också kollegor skulle aldrig förstå valet att som barnmorska vilja jobba med mödrahälsovård istället för att arbeta med förlossning eller BB. Troligtvis för att så många ser förlösandet som synonymt med barnmorskeriet och mottagningsarbetet blir någonting som hamnar lite på undantaget. Något som man möjligtvis kan göra sedan. Efter att man har jobbat i flera år på en förlossningsavdelning eller på BB.

Själv har jag sedan länge en passionerad kärleksaffär med mitt yrke som just mödrahälsovårdsbarnmorska på en relativt stor barnmorskemottagning i södra Sverige.

 Många säger att de vill bli barnmorskor för att få just förlösa. Och jag håller med. Det är fantastiskt. Att få förmånen att vara med på ett av de största händelserna i föräldraparets liv och att kunna påverka och göra den till en positiv händelse. Den kicken man får inne hos de nyblivna föräldrarna när barnet precis kommit ut och ligger där alldeles nyfödd och skrynklig på mammas mage, blickarna hos de nyblivna föräldrarna, både på varandra och på det nya underverket. Feststämningen i rummet. Det _är_ stort. Och det händer att jag saknar den biten.

Men jag har alltid vetat var jag hör hemma. – Vart mitt hjärta ligger. 

Här på barnmorskemottagningen bland alla dessa fantastiska kvinnor i olika åldrar och skepnader som jag möter. Och då menar jag både mina helt otroliga kollegor som efter olika antal år i branschen fortfarande liksom jag brinner så hett för detta fantastiska yrke. Studenterna, som kommer och ger av sin glädje, nyvunna kunskap och iver för att lära sig detta stora. Kvinnorna jag möter i livets olika faser. Det går inte med ord att beskriva hur fantastiskt det är. När jag tänker på vilken tur jag har som fått förmånen att jobba med just detta, som är det största jag kan tänka mig så känner jag rysningar i kroppen.
Fortfarande!!!

Trots mer än tre år på samma plats. Vilken otrolig förmån.

Redan när jag för snart tio år sedan bestämde mig för att barnmorska är det rätta valet för mig så har BMM legat mig varmt om hjärtat. Det var för länge sedan under min första graviditet så att en barnmorska just här visade mig vad man som BM kan göra för en gravid kvinna, och jag glömde det aldrig. Målet stod så klart och tydligt framför mig att resan, som stundom var lång och tung, aldrig kändes omöjlig eller betungande. Redan då visste jag att _hit_ kommer jag tillbaka.

Barnmorskeyrket är ett faschinerande yrke, med den stora bredd som vi har att jobba med. Allt från den unga kvinnans första undersökningar och behov av prevetivmedel men också behovet av att lära känna sin kropp och vem hon är. Den mogna kvinnan som kommer med graviditet eller längtan om den samma, men också oron över den oönskade graviditeten. Fram till den äldre kvinnans tankar och funderingar om klimakteriet med de problem som det kan föra med sig och funderingar kring att lämna sitt fertila liv bakom sig.

Det är helt fantastiskt. Alla dessa starka fantastiska underbara kvinnor. I alla åldrar och storlekar, hudfärg och sociala bakgrund. Med hela mitt inre vill jag jobba för att stärka dem och lära dem lära känna sin egen kropp. Det är en ynnerst att få jobba med det man helst önskar sig. Och det gör jag. Varje dag.

I mitt jobb har jag dessutom möjligheten och förmånen att kunna vidareutveckla mig, vilket är oerhört stimulerande

Men nu när jag sitter här sedan ett par år tillbaka så undrar jag ibland vem som lär vem. För även om jag håller i utbildningar, föräldragrupper, informerar och råder de kvinnor och även män för den delen som jag möter i mitt yrkesutövande så känner jag att de till lika stor del är mina läromästare. De lär mig självkännedom, de lär mig ödmjukhet och respekt, de lär mig om livet.

Och jag är tacksam för dessa läromästare. De gör att jobbet aldrig blir enformig, att jag alltid måste anstränga mig för att utvecklas och blicka framåt. Aldrig stagnera. Och det är precis just det som jag önskar.