Förlossningskonst är som livet självt.

Så inleddes tv serien Barnmorskorna i East End som svt1 sände första avsnittet av ikväll. Självklart så hängde jag på tröskeln för att inte missa denna efterlängtade serie. jag skulle vilja gå så långt som att säga att – Barnmorskeri är som livet självt – med mina händer kan jag inte ge liv men jag kan hjälpa livet komma fram – vara med när livet startar, detta magiska ögonblick som allting handlar om.

Serien var bra, även om premisserna, under vilka man födde barn var mycket annorlunda då än vad de är nu. Men jag kände hur det bultade i mitt hjärta och slet i min själ. Som en kursare skrev på sin facebookstatus. “hade jag inte redan varit barnmorska hade jag velat bli det nu” och jag känner lika dant. Lika starkt. Nu som då.

Ibland tror jag jag har gjort detta i ett tidigare liv någonstans. Det kan omöjligt vara så rätt, så lätt, så ja.. så det enda jag vill. Barnmorskeriet är mitt kall även om jag gjort avkall på just själva födandebiten. Men ibland längtar jag efter det också. Jag längtar bara inte efter allt kringet som det för med sig.

Men barnmorskeriet är verkligen som livet självt. Självande passion, sorg och glädje, ett smärtsamt födande som utbyts mot lättnad och glädje när livet ligger där på bröstet varmt och ångande. När livet tittar med plirande ögon och rufsigt kladdigt hår och du känner med vartenda fiber i din kropp att du skall göra allt för att skydda, nära och älska livet. Genom motgång och medgång.

Barnmorskeriet är inte ett yrke för mig, det är ett sätt att leva. Det är livet självt. Och ibland kan jag inte förstå att jag är HÄR. Som en del av denna stora vackra helhet.

Som en del av livet självt.