Söndag och jag övar mig för att inte känna den klassiska söndagsångesten. Det är ett löfte till mig själv detta året att jag skall försöka vara mer här och nu i stunden och inte ha ångest eller oro över vad jag inte gjort eller hunnit med. Här och nu är det fortfarande helg och fortfarande tid för ledighet och samvaro. Idag trotsade vi kylan och begav oss ut allihopa för att mata ankorna nere vid ån. Där fanns ett paket bröd modell äldre som ingen av barnen ville äta och eftersom varken jag eller Micke äter någon form av kolhydrater och då definitivt inte i formen av bröd så kändes ankmatning mer lockande än att slänga det. Jag gillar inte slöseri.
Sagt och gjort. Byltar på ungarna och ger oss ut. Det är kallt och grått ute. Inte alls något strålande vackert fotoväder men kameran är ändå min ständige följeslagare. Egentligen är jag inte så där himla bra på att ta kort som jag skulle önska. Jag tar alltid bilder på känsla och impuls och funderar sällan över kompositionen av bilderna, kan för lite om kamerans funktioner och hur man “målar upp” en bra bild. En dag skall jag gå en fotokurs har jag tänkt. Eller kanske bara läsa instruktionsboken ;-).
En dag.
men idag är inte den dagen så jag nöjjer mig med mina halvmessyrer till foto som iallafall förmedlar lite av den känslan som finns i stunden hoppas jag. Det är en annan sak jag lovat mig själv iår. Bli bättre på att fota och visa. Illustrera dagen med en bild och inte bara en text. För inlägg med bild är alltid mycket roligare än bara med text. Även om jag mest bara skriver för mig själv och nån enstaka gäst som trillar in. 🙂
Vi begav oss ned i grönområdet bakom huset. Där är inte skog men parkliknande område ända ned till ån. Där finns promenadstigar som är vackra på sommar och vår när grönskan liksom överfaller stigarna och omfamnar en från alla håll när man är ute. Nu är det mest kalt och kallt. Loppan iklädd sina nya fina stövlar som hon absolut ville ha på söndagspromenaden, hon skulle ju bara gå fiiiint och inte alls gå i nått smutsigt eller klabbigt, jo eller hur. Hon är väl inte min dotter för inte. Hon klättrar, springer, kastar pinnar, lyfter trädgrenar och smutsar ned sig. Precis som barn skall.
Vi tar oss ned till å kanten. Ankorna är avvaktande och vill först inte komma nära. Vi får kasta ut ett helt gäng brödbitar på isen och sedan backa bort en bit innan de vågar ta sig fram. Barnen smular och kastar torra bödkanter för glatta livet och ger glada hejjarop när fåglarna närmar sig som naturligtvis skrämmer bort dem igen. Det är svårt att hejda den där spontana hejdlösa glädjen som bor i barnen. Men tillslut vågar de sig fram, brödet tar slut och vi ger oss av hemmåt. med iskalla fingrar och massa fina bilder. Lovar att lägga upp ett gäng till imorgon när det finns lite mera tid. Kvällen försvinner snabbt och vi städar tillsammans Adrians rum. Man undrar ju hur mycket skräp en unge egentligen kan samla på sig. Minst en näve gamla popcorn i leksakslådan av någon underlig annledning. Och alla de dära strumporna som så magiskt varit borta! Voila, en titt under sängen så kom där fram ett gäng tillsammans med gamla ballonger, spelkulor, godispapper och fina stenar som fått följa med in.
Precis som det skall vara en söndagskväll.
