Fy sjutton vad trött jag är. Konstigt nog. Rikitgt riktigt trött, så där så att ögonen rinner och huvudet känns riktigt tungt. Allt detta utan minsta droppe alkohol på typ en månad (okej nu överdriver jag för jag tog ju en drink i lördags när vi var barnfria men thats it) Det är tisdag och jag är uppe för att se till att killarna kommer iväg till skolan. De har tre skoldagar kvar innan de får jullov. Visst är det länge inpå julen att gå i skolan? Jag tycker det är alldelles för länge. Det hade räckt om de hade gått tom den 20e december, dvs idag. Medans jag sitter här med barnen och har tittat på Tjuvarnas jul tillsammans så funderar jag över tidigare jular och ledighet. Sedan jag började jobba på mödravården har jag försökt att göra just så här att jag har tagit ledigt dagarna innan jul, jobbat mellandagarna sedan och efter det tagit ledigt igen fram tills att skolan börjar i januari. Julen förr var alltid helig, alltid tillsammans med de som betydde mest och alltid något att se fram emot. Sen blev jag äldre och julen blev mer och mer besvärligt. Farmor som hade julfirandethos sig blev äldre och ville inte längre stå för det och när vi själva fick barn fanns inte mycket av de gamla traditionerna kvar. Så vi började att skapa egna. Precis som en nybliven familj skall göra. Men det har inte gått så bra. Först bröt maken kontakten med sina föräldrar så den delen av familjen firar vi inte med vilket var en oerhörd sorg i början som man nu har vant sig vid. Sen kom den traditionella julfesten av sig och familjemedlemmar som föll ifrån så nu är det som om luften gått ur lite.

Fortfarande minns jag idealjularna som barn. Kanske är det det som är felet? Att det färgar mig så mycket det som var och det som jag saknar så jag kan inte se julen för vad den är. Denna fantastiska högtid då vi har möjlighet att stanna upp lite och umgås med de som står oss nära.