Större delen av dagen har mest gått åt till funderingar och småpyssel. En del förbättringar på huset har gjorts. Visserligen sådanna som borde ha gjorts för länge sedan, så som att lägga de sista små smala kantbitarna på laminatgolvet vi la in i hall och vardagsrum. För typ 1½ år sedan.  Det blev en av de dära små principlisterna som låg orörd alldelles för länge.  Min pappa hade en list i köket från när de byggde ut mitt barndoms hem i början av nittiotalet som aldrig kom upp. Jag tror han satte upp den ett litet tag innan de sålde huset för bara ett par år sedan. Han kallade alltid den för princip listen. Den som lämnas kvar principiellt, “jag gör det sen listen” . Sedan började vi omnämna alla nästan färdiga  projekt för principlister. Fråga mig inte varför vi helt enkelt inte bara tagit fram den sista golvplankan, mätt ut den, sågat till den och lagt dit den, för när vi gjorde just detta idag så tog det inte mer än ca 20 minuter innan det var färdigt. Jag har velat göra det väldigt länge, men när jag tog upp det med mannen igår så blev han ybersur och gapade om att han inte var nån snickare, han kunde minsan inte sådant, han kunde bara el och data prylar och hade ingen lust att såga fel i golvskivorna. Idag så gjorde han det iallafall. Kanske tvåtimmars samtalet om förväntningar och besvikelser vi hade i går kväll kan vara en bidragande orsak till detta.  You never know.

Undrar vad det gör att man i en relation trots alla försök och förväntingar man har på varandra har så svårt att komunicera, eller kanske följa upp det som man lovar varandra. Eller är det bara jag som träffar på män av denna typen. Tycker de mesta av mina relationer har varit likadanna. Ändå är jag väldigt väldigt tydlig numera om vad jag förväntar mig av min make. Vad som är mitt ansvar och vad som är hans.  Men han är ofta som ett stort barn, ibland tror jag att han tycker det är skönt med en äldre ( bara liiiite) fru som tar den största delen av ansvaret och sköter ekonomin, river väggar, tapetserar och projektleder familjen. Och ibland tycker jag att det är skönt att vara den Jenn som är allt det dära. Men inte alltid. jag vill ju också känna att min man är min klippa, den starka och trygga famn som skall ta emot mig när jag faller och finnas där för mina barn om jag inte kan det.

Vi formar varandra, eller kanske att vi formas mot och efter varandra. Förhoppningsvis fortsätter vi ändras och formas tillsammans till det bättre.

Det enda som verkar formas här i dag verkar vara mina kvinnliga kurvor. Vi har nämligen haft glassfestival här ikväll. barnen har fått välja glass och sen har det söndagsfestats på glass. Det blev ben & jerrys – strawberry cheesecake och Fairly nuts samt Äppelpajjglassen från Berte glass. Mmmm. Underbart gott och så blir man ju rätt poppis hos ungarna för en liten minut eller två 🙂