om när mörkret faller

Posted on

jag vet att jag borde sprudla av förväntan, livslust och glädje. Först lediga helgdagar flera långa lata dagar tillsammans med barnen där vi kan göra precis vad vi känner för,  sen ett fantastiskt trevligt nyårsfirande tillsammans med de bästa av vänner som var helt underbart trevligt och slutligen ett nytt fräscht år som ligger framför mig med allt vad det har att erbjuda. Men trots allt det där positiva har jag ändå den dära lilla gnagande otrevliga känslan innuti.

Mitt melankoli.

Det känns nästan som det här:

 

förra året har varit ett konstigt år. Fullt med saknad, både saknad av människor som försvunnit, tider som nu är annorlunda och saker som fattas. Tvivel på mig själv och vad jag vill med både familjeliv och yrkeskarriär. Jag skulle nog vilja beskriva 2011 som året för tvivel och saknad. Jag hoppas att 2012 kan bli det året jag finner mig själv och ro i det som är jag.  Att den där lilla rösten innuti som är full av tvivel kan lägga sig och vändas till självförtroende och styrka. Det känns inte som om det är tillåtet att säga och känna alla dessa tvivel när man i mångas ögon lever drömmen. Men bara för att någonting är bra i vissa aspekter så behöver det inte innebära att det inte kan bli bättre och det är precis just det jag hoppas på för 2012. Ett nytt år med nya förutsättningar och möjligheter. Ett år för att satsa på sig själv och ett år för mer skratt och umgänge.

Och kanske några av de som saknas kan återkomma?